Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När, år 1959, den Allindiska Författarkonferensen gick
på sin tredje dag reste sig Bhabani Rhattacharya och
höll ett tal. Vi satt i hundratal på träbänkar under
shamianan, det var hett och volontärerna sprang med
kalla drycker åt oss. Vicepresident och premiärminister
hade talat. Författare från landets alla delar hade stått
upp och vittnat om litteraturens framsteg på det ena
eller andra språket. Då och då hade vi vimlat och
fördelat böcker bland varandra.
Bhabani Bhattacharya, som på engelska skrivit flera
goda romaner, nått världsrykte, stor försäljning (även
blivit översatt till svenska), en blid man med ett försynt
leende, möttes, när han reste sig från sin bänk av ett
kollektivt mumlande från hundrade författarstrupar.
Gamle doktor Radha Kumud Mookerji teaterviskade
tvärs över gången:
— Bhattacharya är bra. Dom hatar honom för att
han har läsare.
— Det tycks mig, sade Bhattacharya, som om
vännerna och kollegerna tror att man bara behöver få sin
text på engelska för att förläggarna i London och New
York och Paris och Moskva skall stå i kö. Men det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
