Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogen är utan doft, markerna är torra, småvägarna
jäser inte när tjälen släpper; de ryker av damm. Det är
en sällsam vår. Men det är dock vår; sol och blå
himmel. Den hemska svenska vintern är över, depressionen
släpper ty rnornarna börjar åter klockan fem och man
kan arbeta.
Jag hade nästan hunnit glömma den svenska
vintern. Men nu har jag åter upplevt dessa månader av
mörker och kall blåst. Och med en sådan vinter blir vi
ett tungsint folk med en helt egen helvetesuppfattning.
Man behöver inte vara jättedotter för att bli knäsvag
inför utsikten att dömas till en evighet av nordiska
vintrar.
Hunden och jag går mot Dammkärr. Fjolårslingonen
smakar sött och tunga fåglar lyfter långt borta i
skogen, det kväljande obehaget från gårdagens möte
håller på att släppa. Detta är alltså min trettiosjunde vår.
I morse när vi drack kaffe sade Gun:
— Har du tänkt på att du bara har trettio arbetsår
kvar? Det är inte mycket. Även om du inte är sjuk en
enda dag och aldrig tar semester har du inte fulla elva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
