Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag tror inte han inser att en sådan påflugenhet
i många, kanske de flesta kulturer är så skymflig att
den skulle ge anledning till en uppgörelse som sedan
skulle dömas enligt hednalagens ord: »Faller den ord
har givit: ordförbrytelse värst, tungan främste
dråparen; ligge på ogill mark.»
— Nej, sade jag. Han är helt fångad inom den egna
kulturens värderingar. Vi glömmer honom. Tills
vidare.
Risken när man talar om de accepterade (någonstans
accepterade) kulturmönstren är ju att man antingen
gör problemet helt privat; »jag trivs inte med detta»,
eller att man ser dessa mönster som givna,
ödesbestämda, »nationalkaraktärer». Men då dessa mönster fyller
en funktion och samtidigt alltid är omvandling,
förändring och då de ingenting har att göra med ras och
hudfärg kan man mycket väl ta ställning till dem,
sträva efter att förändra dem, se förnuftigt på dem.
Jag skrev inledningsmeningen så att den fick en
mycket stark känsloladdning. Det gjorde jag då de flesta
av oss som barn upplevat det intensiva obehaget av att
anpassas till vårt nuvarande förståelsefyllda
beteendemönster. Jag är övertygad om att ni minns hur det
kändes när ni var barn och äldre släktingar, lärare,
okända, lade handen på ert huvud och sade att de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
