Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der hvar och en sin egen runa skar,
Och vände sedan glad och lugn tillbaka,
Att återse sjelfvunnen jord och maka.
Sin lag bar Svensken i bepansradt hjerta,
Och segren stod och log uppå hans svärd;
Han kände knapt till namnet all den smärta,
Som nu går kring och gråter i vår verld.
Att frukta Gud och älska fosterbygden
Var första läran och var sista dygden.
Han hade ej, som vi, så granna seder,
Och dygden ljög ej med så många namn.
Men svor han, höll han äfven sina eder,
Och som en altarkrets var qvinnans famn,
Der ej den fege veklingen fick våga
Att tända lustarnes blodbröllops-låga.
Och steg du in uti en fornsvensk hydda,
En vänsäll helsning dig till mötes gick,
Hvars ord väl inga lånta välljud krydda,
Men som sin värma utur hjertat fick,
Och hornet flög ikring med glädjens gamman
Bland själar, sammanvuxna med hvarannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
