- Project Runeberg -  Hemma i Jockmock /
144

(1896) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hur innehållsrik och uppskakande en dag än kan
vara, så har den ändå ett slut — så också denna. Hur
jag kom hem, vet jag inte, ty allt jag gått igenom
började att komma efter! Jag kände mig inte som en
människa utan som ett lefvande träbeläte. Så förbi var jag.
Ett par koppar varmt te mjukade upp mig litet,
men inte på långa vägar nog.
»Ruffen lilla», sa jag, när vi väl kom för oss själfva
i sängkammaren, »nyp mig litet är du snäll, så jag får
känna, om jag känner någonting någonstans.»
Ruffen nöp.
»Hårdare!» sa jag.
Ruffen nöp om igen, nu bra mycket hårdare.
»Obegripligt», sa jag, »att jag kunnat hinna bli så
förhärdad på så kort tid.
En gång till, söta du!
Nu knep Ruffen till, och det riktigt, för han var
sömnig och ville vara i fred.
Ja, nu kände jag litet, Gud ske lof.
Otroligt hvad en direktör tål, innan han förgås
alldeles! Men nog är det ett kall för ens allra käraste
ovän! ! Det kan jag ta på min ed efter detta!
P. S. Två dagar därefter:
Nej, jag måste skrifva ned’et!
Det är för galet! Jag har skrattat så jag kan dö!
Det var i går hos Adas, som hade en liten
bjudning för landshöfdingen, som höll så granna tal, att vi
inte hann mer än niga i ett nigande —. Han såg nog,
att hvad vi mest saknar är fina ord och fasoner, och så —
Till oss talade herr landshöfdingen som från en
höjd, men till grefven talade han som jämsides.
Naturligtvis höll vi oss andra litet undan — utom
garfvaren, som hängde efter grefven som en kardborre.
»Jo, den är söt, den där», sa jag förargad åt Ruffen.
»Hä hä», sa Ruffen oskyldigt. »Han vill väl ha
betalt.»
»För hvad?» sa jag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:37:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jockmock/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free