Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kapten höjde händerna mot himlen.
»Hvad har jag annat bjudit till med under dessa
månader, men hon är som klippan. Om hon åtminstone
ville se henne! Men inte ens det!. Och så har hon
skickat efter den där tyska dockan och tror värkli gen att—»
Han bet sig i läpparna och såg ursinnig ut.
»Men Reinhold är ju myndig?» sa jag, görande
ännu ett försök att komma ifrån saken för egen del
»Myndig!»
Nej, jag blir aldrig myndig och inte ingeniören
häller — vi håller för mycket af mutter till det. Och
hvem kan väl annat!
När vi var pojkar, sprang vi i kapp hem från
skolan för att först hinna hem till brasan, nötterna och
raset ––––
Och när vi blef stora?
Ja, då sprang vi i kapp, då med, för att först hinna
hem till den outtröttliga kärleken och till den glada,
roliga kamraten. Hur har inte mor fyllt ut hvarenda
minut i vårt lif —! Hon kommer hvarenda fiber i en
att lefva, att vilja att hinna något.— och det fast hon
kan så litet själf!
Men hvilket själf är hon inte!
Litet oregerlig kanske, som nu–––-men––-
så så rik — så — sann — så äkta! Lefva utan mutter!’
Ja, förr kan jag då tänka att lefva utan både sol
och lif.
Lefva utan Fanny! Ja – då blir jag tokig!»
Tårarna kom honom i ögonen och läpparna
darrade. Hittills hade jag hållit mig tapper, men nu gaf
jag tappt. Att se en människa lida värkligt, utan att
bjuda till att göra något för honom, ligger alldeles utom
Lovisa Petterkvists möjligheter.
»Reinhold vill således», sa jag, »att jag ska tala
med mam — —»
I detsamma knarrade trappan under tunga, litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
