Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot jökeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT JÖKELN.
61
ter. Nordanvinden blåste alltid och
alltid: Hjälp dig själf!
Det frös dödligt om nätterna. Allt
vatten stod bottenfruset i bergsklyftorna,
där den rimhvita stenen bet och höll
fast huden. Ung skulle aldrig ha
uppehållit lifvet, om icke nöden tvungit honom
till omöjliga ting och lärt honom minnas
lagen däri.
En frostnatt, då han kände att han
icke skulle upplefva morgonen, naken
och utsliten som han låg under en isig
sten, steg han upp och sökte sig, halft
i virrighet, in till en björn, hvars varma
ide han luktat i närheten. Han grät
lite, när han kom in i det varma hålet,
som låg i en dimma af rofdjursstank
och påminde honom om hans moder och
det förlorade hemmet i urskogen, där
åteln dunstade i solskenet utanför
hyddorna. Han sväljde gråten, tyckte att
han var kommen hem och sjönk ned
vid sidan om björnen, sof
ögonblickligen. Men björnen reste sig upp i
mörkret och vädrade, började smaka på
honom; Ung vaknade, från förståndet, och
det kom till en brottningskamp i hålan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
