Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Onsdagen den 19 Juli 1809 - Om Allmänna Minneswårdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru icke förbehållen åt Regenterna. Sedan det omsider lyckats för Romerska
Biskopen att tillägna sig ett allmänt wälde i wår Werldsdel, blef han också ensamt den
som utdelte odödligheten; fåfängan blef således ett nytt stöd för hierarkien. Men de
stora och mäktiga, som ändteligen wille äga ett företräde i sjelfwa sin ryktbarhet,
trodde detta ändamål kunna winnas genom skådepenningar, som förwarade deras
bedrifter och genom sin kostbarhet icke af många kunde härmas. Fåfängan blef
likaväl här bedragen af sig sjelf. De efterlefwandes behof förstörde minneswårdarne,
och ämnet återgick till den glömska det förtjente.
Man måste göra de andeliga den rättwisan att de bibehöllo ett slags smak för
konsterna under det allmänna barbari som öfwerhöljde Europa. Kyrkorna och
klostren woro denna tiden ett slags Muséer, och skulptörerna syslosattes hufwudsakligast
med att pryda grafwar. Ju mer medelåldrens mörker började skingras ju mer
utwidgades likwäl konsternas werkningskrets, och wisserligen hade de alldrig hunnit sin
närwarande grad af fullkomlighet, om fåfängan icke ansett deras idkare, såsom
werktyg hwarigenom ära och odödlighet kunde winnas.
Det är icke utan intresse för en granskare af mennisko-hjertat att se huru
fåfängan, för att pråla med sitt namn i en kyrka eller på en allmän plats, dolt sig
stundom i gudaktighetens, stundom i undersåtlighetens slöja. Man skänker en ofta
onyttig prydnad åt Templet; man uppreser en sten som underrättar efterwerlden att
en Konung rest den wägen, eller spisat på det stället; men man glömmer alldrig att
utsätta hwem som gjort gåfwan; man glömmer alldrig att inhugga den trogna
tjenarens namn, som underrättat sina Medborgare att den regerande gjort en sak
hwilken hwar och en annan dageligen gör, eller åtminstone kan göra efter.
Dessa Minnesmärken kunna emedlertld räknas ibland oskyldiga. Den
obetydliga saken, likasom personen hwilken sökt att förewiga den, sträcka icke sitt rykte utom
den lilla krets der åsynen af wården ger en beständig påminnelse derom, och äfwen
de Höfdingar som på hwar milpåle i Länet låtit inrista sina namn, hafwa icke
derigenom förwärfwat någon odödlighet. Men det gifwes ett annat slag af
Minneswårdar, upreste af smickret och helgade åt makten, en förnyelse af Grekernas och
Romarnas bruk sedan deras seder börjat förderfwas, och som icke kan underlåta att
medföra samma följder. Man nöjer sig icke längre med att uppsätta ärestoder åt de
döda; man will intränga i efterwerldens rätt och förekomma dess dom; man will
blända forskaren och likasom twinga honom att antaga Marmorns inskrifter för
Häfdernas. Men man glömmer att sanningen en gång återtager sitt wälde likaså
wåldsamt som man beröfwat henne det. Man glömmer att äfwen dessa enwålds-herrar,
som i Rom upplyftade sig till Gudar, kunde hwarken genom sina Tempel eller sina
gyllene stoder förwara sina namn eller sina minnen ifrån förbannelsen. Med samma
elddrag som historien målat deras fåfänga har hon målat deras straff. Hon har icke
endast wisat oss dessa odjur i sin höghet, under det fasan och hotet bewakade deras
portar och man fruktade likaså mycket för att inträda der, som att utestängas
derifrån[1]; hon har äfwen wisat oss deras stoder kullstörtade och förstörda, ett ämne
för det allmänna föraktet och åtlöjet, och dessa bilder af en inbillad gudomlighet
stympade af en hämd, som i hware hugg trodde sig wedergälla en oförrätt[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
