| 32 |
På mötet, då Aktiebolaget Jordens Inre Värme konstituerades, fanns det bland de närvarande äfven en redaktör för en af de största ryska tidningarne. Denne man såg i företaget ett utmärkt objekt till reklam och just då aktieteckningen skulle börja hade han sagt:
»Min tidning satsar 200.000 rubel i bolaget mot att den blir den första, som får meddela resultatet af detta möte.»
Visserligen hade det höjts ett missnöjets rop från de andra församlade tidningsmännens sida, men den förtorkade ordföranden hade blinkat förståelsefullt till den smarte redaktören och därmed var saken i ordning.
Det var också mycket riktigt just denna
| 33 |
tidning som först af alla brakte underrättelsen om det nya stora bolaget till offentlighetens kännedom. Först antog man allmänt att det bara var en tidningsbluff, men när de andra avisorna kommo efter och bekräftade saken, greps massan af en vild förtjusning.
Storfurstar och furstar och andra mindre personer och större baroner gingo i teten och mängden följde efter. Finansministern reste till Paris och smuttade på champagnen och sade att den var god: d. v. s. de franska pengarne voro klara.
Nu skulle Ryssland visa världen något, som den aldrig förr hade sett -- något oerhördt. Det skrefs och skrefs igen och alla voro eniga om, att planen var storslagen och väldig.
Endast general Swinekow och ingeniör Pompowski hade diametralt motsatt åsikt, men de arbetade i tysthet med sitt och lät jätteschaktet sköta sig bäst det gitte. Generalen fick till och med hånsord i tidningarne sådana som att »han vore för gammal för den nya tidens kraf», »saknade
| 34 |
känslan af de stora fördelar, som landet skulle uppnå genom detta företag» och liknande. Swinekow endast skrattade åt allt detta och sade för sig själf:
»Vänta bara! Den som lefver får se.»
Och så gick man i väg med anläggningen af det stora schaktet under mr Montgomerys öfverledning.
Ungefär 40 verst norr om Moskwa anlades schaktet, en väldig, rund sänkning lodrätt ned genom fasta berget.
Det var rätt praktiskt anordnadt, i det man hade valt platsen midt inne i ett stort distrikt af järnmalms förekomster. Vid det stora schaktets neddrift öppnade man sålunda alldeles »på köpet» en massa af dessa. Malmen, som utvanns ur själfva schaktet, gafs bort gratis liksom de engelska turisterna göra med laxen.
Storartade byggningar började resa sig rundt schaktets öppning: direktörsbostad, hus för de många ingeniörerna, stigarna och andra af funktionärerna, baracker för de tusentals arbetarne, magasiner och lagerhus.
| 35 |
Hundratals kranar restes vid schaktets rand; deras upp och nedfirade skoflar fraktade stenen upp i dagen. Det var ett lif och pustande, ett evigt sinande af ånga, stenens störtande i vagnar, dessas bortforslande och tömning.
Stora ångcentraler byggdes, flere elektricitetsverk anlades och om aftnarne strålade hela anläggningen i bländande elektriskt ljus, ty arbetet fortsattes med kraft både dag och natt, både helg och hvardag.
Kring väggarne, nere i schaktet, anlades i sakta stigande spiral en dubbelspårig järnbana och när ej längre stenkranarne räckte till att uppfordra stenen, fingo en mängd lokomotiver ombesörja detta.
Ehuru emellertid största delen af kapitalet var franskt, fick dock Krupp order på lokomotiverna och en engelsk firma levererade skenor och lyftkranar. Hvad Frankrike fick, var beställningarne på allt vin, som behöfdes, ty att det erfordrades vin, kan man veta, mycket vin.
Den smarte redaktören hade anlagt en egen privat telegrafledning från schaktet
| 36 |
till sin redaktion i St. Petersburg. Men då han helst sökte uppnå stora resultat med minst möjligt användande af kontanter, hade han anordnat telegrafledningen såsom trådlös sådan. Och för hvarje hus som uppfördes, till och med sådana med ett hjärta på dörren, hade alltid den smarte ett trådlöst telegram om saken i sin »bäst underrättade tidning.»
Mr Montgomery hade blifvit en storman.
Han hade eget hus och en vacker fru i Moskwa, direktörsbostad vid schaktet, ett marmorpalats i Milano och ett jaktslott i Ungarn. Ty se, allt sådant behöfves för att hålla en så stor man i vigör och vid rätt temperament. Till hans ära måste dock framhållas, att han inte begagnade sig vidare af allt detta. Han föredrog nämligen Paris. Egentligen ej för att ordna med pengar, utan för mycket annat.
Ja, det var verkligen en duktig man, det tyckte alla.
Och trots detta regnade det lika fullt en hel del ordnar och andra utmärkelsetecken ned på hans bröst.
| 37 |
Den store mannen, mr Montgomery, besökte schaktet ungefär hvar fjärde månad.
Han skulle inspektera, som det kallas.
Då blef det fest.
Alla funktionärerna stodo på tå -- (så länge de orkade), flaggorna flögo till topp och extra kraftiga skott aflossades.
Och inne i den fina direktörsbostaden knallade andra skott -- det var den gula, franska champagnen, som flöt i strömmar.
Själfva inspektionen af arbetets fortskridande gick till på det sättet, att mr Montgomery ställde sig längst ute på en bro, som han hade låtit bygga, och som sträckte sig långt ut öfver det gapande svalg, som bildades af schaktet. Denna bro, som var byggd af I-järn och kallades »direktörsbron», sträckte sig hela 82 meter fram mot schaktets centrum. Den hade kostat i rundt tal omkring 400.000 rubel, men så hade också den geniale en storartad utsikt från dess yttersta spets.
Mr Montgomery -- och med honom ofta de vänner från Paris eller St. Petersburg, som han brukade medföra -- tog plats
| 38 |
längst ute på bron. Under honom låg schaktet ännu svart och mörkt; endast här och där såg man utefter de långa, slingrande spiralerna af järnbanor längs med innerväggarne en arbetares lampa. Och längst nere på bottnen voro arbetarne små som myror och deras ljus tycktes ej större än en af vintergatans stjärnor. Genom dynamitröken, som, trots kraftig ventilation, dock aldrig riktigt kunde skingras, tog sig denna myllrande, stjärnsådda botten riktigt mystisk ut.
Så -- på ett tecken af mr Montgomery -- förvandlades scenen plötsligen som genom ett trollslag, schaktet måste upplysas, så att den geniale fick se dess utseende. Att helt enkelt gå ned själf, föll honom aldrig in -- ty hvad skulle då den fina bron tjäna till.
»Schdi!» ropade Montgomery, och vagnar, fyllda af hyfvelspån, som indränkts med fotogen, fingo, med brinnande innehåll, susa ned genom schaktet på järnbanan. De bildade liksom en spiral af eld, en lågande orm och innerväggarne upplystes klart
| 39 |
af de väldiga, rörliga bålen. Den ena efter den andra rullade nedöfver, lysande och festligt.
Hvar tionde sekund afsändes vagnarne, men på grund af draget vid susningen nedöfver fördes lågan från hvarje vagn ett så långt stycke bakåt, att den nästan nådde den efterföljande. Och inom få ögonblick kunde på detta sätt hela schaktet, från ofvan till nedan, klart belysas.
Mr Montgomery stod på sin fina bro och följde ljusets gång -- längst ned, fick han dock begagna sig af kikare.
Vagnarne stodo i förbindelse med en elektrisk allarmapparat, som var mycket sinnrikt konstruerad -- i alla fall sades så af alla, som på något sätt ville hålla sig väl med mr Montgomery. Denna sinnrika mekanism var så inrättad, att en rad af knappar på brons ena sida hade olika inskriptioner. När nu det stora geniet tryckte på en knapp just som motsvarande vagn rusade förbi det ställe i schaktet, som något skulle anmärkas om, så registrerades ögonblickligen detta inne på kontoret.
| 40 |
Det fanns således till exempel dessa knappar på bron:
Knapp 1:
»Cementera den där otäcka sprickan! Det ser ut att komma in vatten genom den!»
Knapp 2:
»Här ha’ de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!»
Knapp 3:
»Sätt upp en förstärkning här!»
Knapp 4:
»Reparera vänligast ledstången, goda gruffogden.»
Knapp 5:
»Fy för tusan! Anordna strax ett W. C. för arbetarne!»
Ja, det var i sanning storslaget.
Många tyckte ju, att knapparne kunde hafva varit enklare betecknade, men Den Store hade dundrat in alla uttrycken i en grammofon och sedan rest till Paris och då vet man, att den godt aflönade personalen ej vågade ändra det gifna ordet.
Men ej nog med detta. I sin spiralgång nedåt hade också hvarje vagn, i det
| 41 |
samma som Montgomery tryckte på knappen, en slags registreringsanordning som på centimetern angaf huru högt punkten befann sig och i hvilket väderstreck och detta noterades momentant på taflan inne i hufvudkontoret.
Tryckte då geniet på knapp 2, under det att vagnen befann sig på ett visst ställe, så visade registreringen följande:
»Här ha’ de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!
162,5789041 meter under dagen.
NNW 41° 62' 36'' till W.»
Och då visste man ju precis, hur man hade det.
De, som fingo order att följa mr Montgomery ut på bron och åse skådespelet med de nedsusande vagnarne, kunde aldrig glömma dess skönhet. Och det var personer af de mest åtskiljda kategorier: konstnärer, vanliga storfurstar, grefvar och baroner, judar med millioner och kristna människor -- samt äfven en gång, då schaktet hade nått ett mycket stort djup, en lärd professor, som hette Johan Ludvig till förnamn.
| 42 |
Detta var allt hvad man kunde uppfatta, ty Montgomery var bror med honom och sade endast Johan Ludvig, när han tilltalade honom.
Denne professor åtnöjde sig emellertid icke med att stå ute på bron och titta på eldspiralen utan han steg ned i schaktet och undersökte det noga. Han blef förresten ganska trött på försöket och nere i djupet råkade han i ett förfärligt svettbad trots att han under vägen hade aflagt det ena plagget efter det andra, och endast hade kvar 1 par skor, 1 par strumpor och 1 par byxor på sin knotiga men lärda gestalt, när han ändtligen nådde schaktets botten.
»Ja,» sade han då, »här ser man ju ett det tydligaste bevis på jordens inre glödande härd: ju närmare vi komma den, desto varmare blir det.»
Men uppe på kontoret, hvarest man senare diskuterade denna sak, yttrade en ung grufingeniör:
»Som ni ser, herr professor, hafva vi med schaktet genomskurit en hel del olika bergarter.»
| 43 |
»Ja.»
»Och detta, hvad bergarter utgöres af, har väl intet med den inre värmen att göra?»
»Hvad menar ni?» frågade professorn.
»Jag menar, att värmen från en stor, inre centralhärd borde väl lika väl tilltaga jämnt nedåt genom ett kalkstenslager?»
»Ja, naturligtvis.»
»Men så är det ej alls,» invände den unge ingeniören.
»Huru så?»
»Jo, vi här hafva lagt märke till, att värmen per afsänkt meter ökar fortare i ett kalkstenslager eller i en skifferbergart än i kvartsit eller granit.»
»Misstag, unge vän,» sade Johan Ludvig.
»Nej,» svarade den unge vännen.
Och han fortsatte:
»Se här våra noggrannt förda listor. Ser ni icke, huru öfverallt i de fasta bergarterna temperaturförhöjningen per meter är mindre än i de lösa?»
Professorn såg och såg. Siffrorna voro tydliga nog, men de stämde ej med hans teorier och han gick förtörnad sin väg.
| 44 |
»Kom ihåg, min vän,» voro hans afskedsord till Montgomery, »att den där unge grufingeniören hälst bör afskedas.» -- --
-- -- Men tiden gick framåt -- och schaktet nedåt.
-- -- -- --
Vi äro nu hela 10 år framme i tiden.
Jätteschaktet har sänkts hela 300 meter pr år och har allaredan nått ett djup af omkring 3.000 meter. Det är nu jordens djupaste schakt.
Värmen där nere är outhärdlig för människor, ty temperaturen är omkring 100 grader.
I lång tid försökte man att med tillhjälp af kallt vatten, som fick sila ned utefter schaktväggarne, afkyla schaktet. Detta vatten uppvärmdes och uppumpades för att ersättas med nytt, kallt. Men intet hjälpte. Värmen var och blef för stor för arbetarne.
Då -- plötsligen -- synes en stor, väldig annons i alla ryska tidningar: A.-B. Jordens inre värme önskar att köpa is i obegränsad mängd.
Och längs hela den sibiriska kusten,
| 45 |
öfver allt i Norra Ryssland bildas där isbolag i
massor. En ny industri håller på att uppblomstra
för de karga, norra distrikterna -- »isindustrien»
-- och ingeniör Pompowskys första spådom har gått i
fullbordan.
