| 46 |
Tiden står endast stilla vid matbordet. Och när den går, skrider den lika fort för alla. Af denna orsak torde det vara att precis på samma tid som 10 år hade gått för A.-B. Jordens inre värme, förflöto ock samma antal solhvarf för ingeniör Pompowski och general Swinekow.
Men under hela denna tid har hvarken genralen eller ingeniören låtit höra af sig med ett enda ord, när man undantager, att ingeniör Pompowski strax efter den afton då det stora bolaget konstituerades, uttog ett patent på en bergborrningsmaskin, som alla bergmän tyckte var tämligen löjlig.
| 47 |
»Något så vanvettigt hafva vi sällan hört,» sade många.
Uppfinningen, som alltså var mycket genial, utgjordes af följande delar:
Ett rör, liknande det, som förefinnes på de vanliga diamantborrningsmaskinerna stod med sin ena ände i förbindelse med en kraftig pump. Rörets andra ände var på dess inre omkrets försedt med turbinala väggar. När man nu med brukliga bergborrningsredskaper hade slagit in ett litet hål i bergväggen, så kom Pompowski med sitt lilla rör; och när han lät pumpen verka, slungades vattnet vid dess utträde ur röret i tangential riktning, bildande en roterande massa kring rörets mynning. Om man nu införde hårda och skarpa stenar, såsom kvarts, carborundum, korund och liknande och dessa påverkades af vattnets cirkulation, så måste de slungas mot hålets väggar och slita desamma. Och fördes sedan röret sakta inöfver, så måste det bildade hålet blifva allt djupare och djupare. Detta är ungefär det samma som vid vanlig diamantborrning, men vid den sitta
| 48 |
diamanterna, eller andra hårda stenar fasta vid rörets ända, och röret med dessa vidfästade, föres rundt mot bergsväggen. Pompowski menade också att uppnå med sin uppfinning, att den uppåtgående vattenströmmen skulle återföra de hårda stenarne tillsammans med bergmjölet och att dessa ånyo skulle kunna användas till ny borrning.
Emellertid såg det nästan ut, som om han stod tämligen ensam om denna sin åsikt.
Sitt patent fick han beviljadt och sedan sjönk han i glömskans natt -- och 10 år svunno hän.
Just denna tid läste man i en rysk tidning ett intressant kåseri om en viss ingeniör Pompowski som ingen annan var än denne general Swinekows vän och skyddsling.
Kåseriets, eller rättare artikelns öfverskrift lydde:
»Hemlighetsfulla älfvar i Sibirien.»
| 49 |
En reporter hade berest norra Sibirien och det nordligaste europeiska Ryssland. Han var utsänd för att studera möjligheterna för användandet af vattenkraft där uppe och var därför (märkvärdigt nog!) något fackman inom ingeniörsvetenskapen.
Här hade reportern träffat en apotekare som omtalade många underliga saker om en viss ingeniör Pompowski.
»Ja, det är minsann en lustig kropp, den Pompowski,» sade apotekaren. »Jag känner honom rätt väl. Vill ni höra litet närmare om honom?»
Ja, det ville reportern.
Drogisten berättade då, huru för ungefär 10 år sedan denne unge ingeniör hade kommit dit upp och huruledes han strax börjat att i största tystnad få kontrakter till stånd om vattenrätten till alla floderna i hela nordliga Ryssland och Sibirien, och på samma sätt hade han tillförsäkrat sig rätten till alla malmförekomster i dessa trakter.
»Men det,» menade apotekaren, »var bara fånerier, ty alla kunde begripa, att grufvor
| 50 |
här uppe ej kunna exploateras, då de ligga så långt från isfria hamnar.»
Så fortsatte han:
»Pompowski har mycket lustiga infall, och jag blef verkligen ganska flat första gången jag sammanträffade med honom. Samtidigt med mig besökte också en handelsresande honom och denne var allmänt känd för sin stora kärlek till whisky. Pompowski bjöd honom på en grogg tämligen tidigt på förmiddagen och profryttaren var förfärligt försiktig och tog bara ytterst litet i sitt glas af whiskyn. Nu var emellertid Pompowskis whiskyflaska af ett något egendomligt slag. Den föreställde en tyrolare, som blåste: »Hoch soll er leben», när man skänkte ur flaskan. Ingeniören hade satt denna mekanism ur verksamhet, när han serverade handelsresanden och hvarken denne eller jag kände således till saken. Pompowski gaf mig ett tecken att följa sig ut i ett närbeläget rum och sade, att han ville pröfva profryttaren. Och mycket riktigt; nästa ögonblick tonade: »Hoch soll er leben» genom rummen.»
| 51 |
Apotekaren fortsatte:
»Å, det är mycket han finner på, min vän ingeniören. För ett par år sedan fick han en neger till betjänt och han omtalade strax för mig att denne yngling var så mörk, att man knappast kunde se honom. Han vore dessutom mycket märkvärdigt skapad. Ena hälften var vid födelsen svart, den andra hvit, men denna hvita hälft var helt och hållet betäckt af svarta fläckar. Så negern var nog svart ändå. Han påstod också, att svart är motsatsen till hvitt -- och grönt är rödts komplementfärg och då grönskar naturligtvis en neger, när en hvit man rodnar. Då det emellertid hittills ej upptäckts någon grönskande neger, vore detta ett bevis för, att denna ras saknade skamkänsla.»
Reportern skrattade litet och sade:
»Jaså, han drifver med er, den gode ingeniören. Men -- hvad gör han egentligen? Anlägger han fabriker eller drifver han grufvor? Han kan väl inte bara hålla på med tyrolare och negrer?»
»Tvärtom, tvärtom,» svarade apotekaren.
| 52 |
»Ingeniör Pompowski är en mycket arbetsam man. Kolossalt!»
»Godt -- men hvad arbetar då denne mystiske herre med för slag?»
»Tja -- sannerligen om jag vet,» ljöd apotekarens svar. »Det är nog ingen människa, som känner det med visshet.»
Reportern tyckte detta var rätt besynnerligt och hans nyfikenhet väcktes i högsta grad.
»Men hvar finnes mannen i fråga?»
»Inte långt härifrån ligger hans hufvudstation. Där flyter det en stor älf med ett väldigt vattenfall. Där började han med att bygga en hög mur rundt omkring forsen. Så -- hvad han företog innanför muren visste ingen. Jag tror, att han uppförde ett vattenverk, turbinanläggningar och sådant -- möjligen en mekanisk verkstad eller liknande.»
»Föga troligt.»
»Ja, gudarne vete hvad det är, men det har varit en ständig tillförsel af järnplåtar och alla möjliga slags järn och stålsaker hela tiden.»
| 53 |
»Och hvad har det så förts bort?»
»Detta är just det allra märkvärdigaste,» svarade apotekaren och smuttade på sitt té med rom i. »Absolut ingenting. Man nästan frestas tro, att mannen äter upp järnet. Men det blefve väl för hårdsmält.»
»Det var för besynnerligt. Men skvallra ej arbetarne? Ty sådana har han väl?»
»Ja, en massa, men de tiga som grafven.»
»Och han har flere sådana anläggningar?»
»Ja, ett flertal.»
»Och intet resultat i någon form har märkts?»
»Tja, jag vet sannerligen inte -- men -- i de senare åren hvilar det alltid en varm ånga öfver dessa hemlighetsfulla murar, mest intensivt dock öfver hufvudstationen här i närheten. Och så -- --»
»Hvad? Ni håller mig i spänning.»
»Jo, flodvattnet, som lämnar verket är mycket varmt. Det ångar vintertiden om hela den stora floden och vattnet som fordom var klart som kristall är alldeles grumligt som af rost och slam. Fisket är alldeles förstördt och den gamla goda
| 54 |
vintervägen på flodisen är en saga blott. Dessutom har floden ändrat sitt lopp.»
»Huru då?»
»Allt slam och grus har samlat sig i högar; det bildades delta på delta och slutligen bröt sig floden nytt lopp.»
»Högst besynnerligt allt det här. Säg, träffas ingeniören hemma hos sig nu?»
»Ja.»
»Då vill jag genast begifva mig dit.»
»Ni når fram på åtta timmar om ni kör raskt.»
Med troika reste reportern mot norr, hela tiden mot norr.
