| 70 |
»Ni har väl hört,» frågade bladmannen under samtalets lopp, »att någon, jag minnes nu ej hvilken, har sagt, att jorden erbjuder så många och stora likheter med en organism, att den helt enkelt borde betraktas som en sådan.»
»Ja,» svarade Pompowski, »det har jag naturligtvis hört och jag har tänkt mycket öfver den saken.»
»Att ebb och flod liknar organismens andedrag och andningsprocess.»
»Ja, och att jordens framspirande och åter försvinnande vegetation är liksom organismernas beständiga hår- och hudförnyelse.»
»Att dess rörelser likna djurets, att vattnets förgasning och dettas nedfallande
| 71 |
som regn kan liknas med vårt blods cirkulation och vår transpiration?»
»Ja, allt detta känner jag till. Men vet ni hvad schakterna äro för jord-organismen?»
»Nej,» svarade journalisten.
»Och de sprickor, längs hvilka vulkaner uppstå?»
»Nej.»
»De äro jordorganismens sjukdomar, min herre.»
»Det förstår jag inte.»
»Vi föreställer oss en björk, till exempel. Trädet har sin normala temperatur -- märk ordet temperatur -- genom hela stammen.»
»Ja, naturligtvis.»
»Barken är glatt och jämn.»
»En ungbjörk således.»
»Ja. Nu gör man ett borrhål eller en rispa i barken -- de representera schaktet och vulkanens spricka i jordens skorpa.»
»Godt, jag är med.»
»Nu är det emellertid vetenskapligt bevisadt -- --»
»Pardon,» afbröt reportern. »Anser ni
| 72 |
nu vetenskapen så tillförlitlig? Endast för ett ögonblick sedan satte ni den icke vidare högt.»
»Stopp litet! Ni blandar i hop begreppen. Jag menar, att vetenskapen är alldeles förträfflig så länge den inskränker sig till att gifva direkta meddelanden om dess mätningar, vägningar och sådant, den empiriska vetenskapen. Det är däremot den spekulativa som ofta -- ja, oftast har otur. Ingen har ju uppnått »jordens inre värme», under normala förhållanden, ingen har sett en komet på nära håll, ingen har gästat solen och ingen har varit på månen eller Mars. Men -- i rispan på ungbjörken hafva de verkligen varit och petat dit en liten, synnerligen fint konstruerad termometer. Och det resultat, som de därvid fingo, får man ju anse som ett vetenskapligt faktum?»
»Ja, jag är enig.»
»Man upptäckte då, att alla rispor och hål hos växter uppväcka en temperaturförökning hos trädet.»
»Nej, verkligen? Det var intressant.»
»Jo, som jag säger. Och detta är det
| 73 |
analogon, vi söka. Hur mycket kraftigare verka emellertid icke sådana imitationer hos människor och djur. Inflammation och feber symbolisera ett schakt; benbrott påminner om jordskalf och ondartade bölder äro en trogen afbild af vulkanerna.»
»Utmärkt,» sade tidningsmannen och tillade:
»Och de varma källorna öfverlämna vi åt den privata forskningen.»
»Ja, gärna det,» svarade Pompowski. »Ni vill emellertid kanske lättare förstå schaktets tilltagande värme mot djupet, om ni tänker er att jordskorpan verkligen är ett skal, analogt med ett träds bark eller en apelsins skal. Denna jordskorpa har beständigt ett oerhördt tryck hvilande på sig från lufthafvet och det lättrörliga vattnet med dess ebb och flod etc. Det är ett ofantligt tryck detta. Schaktet bryter skalets helhet och kontinuitet -- trycket hvilar däremot allt fortfarande på hela skorpans öfriga del. Helt naturligt söker trycket att spänna skalet åter tillsammans till ett helt -- däraf värmen.»
| 74 |
»Men hur djupt tror ni då, att värmen fortsätter att öka?»
»Naturligtvis så djupt vi kunna tränga ned i själfva denna skorpa. 10.000 meter och mera. Jag har ju ej nekat till detta; blott sagt att liksom trädet, innan sprickan rispades var normalt och kallt så var jorden innan schaktet neddrefs absolut normal och kall. Sårfebern kom men den går öfver, ty vid mycket gamla schakter, hvarest trycket har återfört normala lägen, finns ingen värme kvar på djupet.»
»Å, tusan,» sade reportern.
Flera themata diskuterades, men beständigt var Pompowski mot allt och alla.
Och om den mystiska, varma floden fick reportern intet veta.
Det var detta kåseri som stod att läsa i en rysk tidning.
