| 55 |
Ingeniör Ostro Pompowski satt hemma i sin bostad då reportern susade in på gården i sitt trespann. Bakanför huset låg den mystiska, väldiga muren med ångmoln öfver och man såg hur floden, som, innan den nått verket, uppförde sig som en vanlig, kall, isbelagd sibirisk flod höfves, plötsligt fortsatte isfri och immande. Dess rostbruna vatten med de långa banden af grått slam bröto sig förunderligt mot strändernas hvita snö. Det verkade nästan hemskt med denna varma flod, som förut gömd plötsligt sköt upp under murens nedre kant. Och just vid reporterns ankomst spelade solen på ångmolnet och troikan gled in på gården under den vackraste regnbåge.
| 56 |
Pompowskis hus var fint och prydligt men saknade all öfverdrifven lyx. Han var fortfarande ogift och hans gamla Zandra hushållade för honom som alltid förr.
Ingeniören mottog reportern med en vänlig hälsning och det obligatoriska téet bars in och så började tidningsmannen sin examination på franskt sätt i det han sköt fram ett »pardon» som skans.
»Pardon,» sade han alltså, »hvad skall så denna anläggning först och främst och sedan alla era andra liknande tjäna till?»
»Det är en hemlighet, min herre.»
»Men?»
»Den är ej min ensam. Tre människor känna den -- jag, general Swinekow och -- -- (här sänkte han rösten till en hviskning) vår allranådigaste kejsare.»
Reportern såg upp.
»Han är värre än apotekaren omtalade: han är ju komplett galen,» tänkte han och så sade han:
»Pardon! Då är det alltså omöjligt att få se verket?»
»Nej, det är det inte.»
| 57 |
»Åh,» utbrast bladmannen förtjust, »jag tackar på det förbindligaste. Och ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet,» tillade han och blottade sina koralläppar, hvarvid en rad pärlor framlyste, af hvilka blott tre voro angripna. Så spetsade han sin farliga kopieblyerts och beredde sig att notera.
»Ni tager alldeles fel. Jag vill alls inte hvarken visa er något eller omtala något för er.»
»Men --?»
»Jag sade endast, att det icke är omöjligt att se anläggningarne. Genom muren slipper ingen främmande in. Men det finnes intet tak, och om ni har ett æroplan i er koffert -- --»
»Ni är humorist, hör jag.»
»Kalla mig hvad ni behagar.»
»Ni vill alltså inte säga mig någonting?»
»Jo, en hel massa saker.»
»Men -- nu förstår jag er ej igen.»
»Låt oss tala om andra saker.»
»Godt,» sade reportern, »till exempel om det stora moskwaska schaktet.»
»Ja, gärna.»
| 58 |
»Hvad tror ni om det företaget? Är ni också en af isleverantörerna, ehuru folket här rundt omkring påstår, att ni hatar is och förstör den med era varma floder?»
Då sade ingeniören dessa gåtfulla ord:
»Jordens glödande inre är en fabel.»
Reportern sprang upp.
Han blef så förbluffad öfver denna djärfva sats, att han stack kopieblyertsen i munnen och därmed erhöll ett något förfruset utseende.
Nu var det ju bevisadt att det stora schaktet blef hetare och hetare för hvarje meter som det gick nedöfver -- ju närmare man kom jordens centrum och att det redan var så hett, att man måste släppa ned is för att folket skulle kunna arbeta. Man kände ju äfven till vulkaner och heta källor. Och lika fullt satt denne man och påstod helt fräckt, att det alltsammans var en fabel och att jordens inre alls inte var glödande.
»Han är alldeles fullkomligt galen,» tänkte reportern åter igen och satte sig i en stol
| 59 |
och stoppade en cigarr i munnen. Cigarren hade maggördel och var af ypperlig kvalitet.
»Ni måtte väl kunna motivera ert påstående,» sade han efter femte eller sjette draget. »Ni vet ju, att schaktets värme tilltager mot djupet.»
»Jo något,» skrattade ingeniören.
»Är det också indiskret att söka upplysning om er mening om detta?»
»Visst inte -- snarare tvärtom. Hör bara på!»
Och ingeniör Pompowski började:
»Ni vet ju, att man tillskrifver de fenomen, som fått namn af jordens inre värme -- --»
»Fått namn af? Men --»
»Å -- var snäll afbryt mig icke. Alltså -- dessa fenomen förklaras i allmänhet så, att jorden i glödflytande, kanske gasformigt tillstånd skulle hafva utkastats från solen.»
»Javisst, det vet ju hvart barn.»
»Detta är falskt. Men vidare: Så har, påstår man, jorden senare stelnat -- har blifvit afkyld. Det bildade sig -- enligt
| 60 |
nu gällande uppfattning -- en kall, hård skorpa, utanpå, men inne, mot centrum, skulle jorden ännu vara glödande.»
»Enig,» sade reportern. »Detta veta vi ju alla.»
»Nej! Det är lögn och det en ovanligt grof sådan,» röt Pompowski så kraftigt, att bladmannen spillde té på sina randiga benkläder.
Och ingeniören fortsatte:
»Det gifves icke det minsta bevis för en sådan lära.»
Reportern begagnade sin bomullsnäsduk på pantalongerna och försjönk sedan i begrundande, hvarpå han åter upprepade för Pompowski sina invändningar om schaktet, som ökade i värme mot djupet och om de glödande vulkanerna och varma källorna och slutade sålunda:
»Låt så vara, att det icke finnes några bevis, ehuru ju saken är alldeles klar. Men -- finns det då motbevis?»
»Ja -- och de äro ej svåra att nämna.»
Ingeniören reste sig och nedtog från ett skåp en stor jordglob, som han ställde på
| 61 |
bordet framför tidningsmannen. Därpå fyllde han ett glas med vatten och omtalade för sin gäst att han spelade biljard.
Reportern undrade, hvad i all världen biljarden hade att göra med jordens inre, jordgloben och det fyllda vattenglaset och anade något skämt, då ingeniören i det samma försvann in i ett annat rum för att strax återkomma med en biljardkula af ett eller annat hårdt träslag.
»Se här,» sade han och släppte kulan ned i vattenglaset. »Som ni märker sjunker den med ¾ af sin yta under vattenytan, medan ¼ häfver sig öfver vattnet.»
»Ja,» svarade reportern, litet osäker på hvad som skulle komma härefter.
Ingeniör Pompowski pekade med ena handen på vattenglaset och med den andra gjorde han en gest mot globen i det han utbrast:
»Ni ser väl likheten!»
»Nej,» svarade bladmannen, »tvärtemot; jag finner ingen likhet alls.»
»Men ser ni icke, att tre fjärdedelar af jorden täckes af vatten?»
| 62 |
»Javisst, men --»
»Och när en jordkula täckes af vatten till ¾ är det precis detsamma, som om kulan vore nedsänkt i vatten till ¾. Icke sannt?»
Signaturen såg tankfull ut och bet sina naglar litet.
»Till en viss grad, ja,» sade han till slut.
»Hur då? Till en viss grad?»
»Jo, jordens landamären äro mera spridda, än biljardkulans öfre, torra del.»
Ingeniören smålog.
»Jaså intet annat,» sade han. »Då kan ni lugna er, ty denna fördelning har intet att betyda. -- Se här,» tillade han och tryckte med ett finger träkulan helt och hållet under vattenytan, »så här såg jorden ut i millioners millioner år, innan det allra första af fastlandet höjde sig öfver den dittills obrutna vattenspegeln.»
»Ja,» svarade journalisten. »Häri gifver till och med geologerna gamle Moses rätt; det vet jag. Det är ju ett vetenskapligt faktum, att jorden en gång var helt och hållet täckt af vatten.»
| 63 |
»Nåväl,», fortsatte Pompowski, i det han aflägsnade sitt finger, hvarvid kulan åter flöt upp. »Och nu kommer jag till mitt stora »motbevis» om ni vill kalla det så. Det är endast en fråga, ställd till hvarje förnuftig människa och lyder så:
Kan en kula, af hvilket tusans ämne som hälst, hålla sig glödande i sitt inre, när den i milliarder af år har varit nedsänkt i vatten? Och detta vatten är dessutom på hafsdjupen af en temperatur som ligger nära nollpunkten. Kan någon annan än en ignorant, en idiot, en -- en -- hvad som helst -- tro något så absurdt? Man borde kunna svara nej till denna fråga -- men tyvärr, hela vår samtid tror det. Ha, ha, ha, jag kan bli galen när jag tänker på det: en liten jordkula i ett stort, himmelskt vattenglas fylldt af iskallt vatten och lika förbannadt glödande i sitt inre -- --»
Ingeniörens ögon sköto blixtar och reportern satt alldeles tyst.
Slutligen invände han:
»Men vetenskapen har -- --»
»Mycket riktigt. Vetenskapen har
| 64 |
stoppat jorden i det himmelska vattenglaset och hållit fingret på den i årmillioner. Men har också vetenskapen anbrakt en rost nere vid Sydpolen och en skorsten uppe vid nordpolen och hållit det inre glödande? Och -- om den gjort detta, hvar fyllde de då på bränslet?»
»Nej, nej?»
»Och hvad i all världen berättigar till påståendet, att jorden öfverhufvud någonsin varit glödande i sitt inre fastän vissa bergarters konsistens berättiga till slutledningen, att den nog varit det på vissa delar af ytan? Man vill ju göra jordens förstlingstid till ett analogon till solens nutid.»
»Ja, visst.»
»Men solfläckarne tyda för mig närmast på, att solens inre är kallare än ytan. Ty om de äro sönderrifningar af kromosfären, så synes ju det underliggande mörkare och kallare än den strålande ytan.»
»Ja-a, det ser sannerligen ut, som om ni hade rätt!»
Så, plötsligt sprang journalisten upp från sin stol:
| 65 |
»Nej, nej, det är ju alldeles komplett omöjligt hvad ni säger. Hur kan ni i så få ord vända upp och ned på en hel världsåsikt? Det vore ju alldeles otänkbart!»
Ingeniören drog på munnen:
»Jag använder mitt förnuft och är ej rädd för logiken.»
»Men då har ju hela världen hållits för narr!»
»Af vetenskapen ja. Men världen vill bedragas, så det skadar ju inte så mycket. Emellertid är det bara litet förargligt, att alla våra efterkommande skola skratta ut oss så grundligt.»
»Detta påminner ju om Cooks nordpolsfärd.»
»Å -- det är mycket det erinrar om.»
»Men -- vulkanerna --?»
»Blott lugn! Nu skall jag omtala för er, huru det på denna kalla jord -- naturligtvis är den ej så afkyld, som till absoluta nollpunkten -- utan är med ett praktiskt ord »tämligen kall» -- kan existera, trots allt, vulkaner, heta källor och huru värmen kan tilltaga mot djupet ändå och måste göra det i schakter, som afsänkas.»
| 66 |
»Jag tviflar, bäste herr ingeniör, ända tills det blir möjligt att inte tro.»
»Var så god -- som ni behagar. Kanske ni alls inte vill höra min teori?»
»Tvärtom, tvärtom.»
»Alltså.[1] Vi tänka oss jorden kall helt igenom; i denna kalla kropp gå vi ned med ett schakt. Hvad sker? Naturligtvis en sträfvan hos de bergmassor, som bilda schaktets väggar att sakta och nästan omärkligt pressa ihop schaktet. Tendensen finnes alltid och därför måste schakt med väggar af löst material skyddas mot sammanrasning medelst en massiv inre beklädnad. Är bergarten hård, finnes tendensen kvar, men mindre tydlig. Och därför framvisade det moskvaiska schaktet alltid högre temperaturökning pr. meter i lösa än i fasta bergarter. Och samma är förhållandet öfverallt vid grufdrift.»
»Verkligen.»
»Ja; ett exempel: grufvan Monte Catini
| 67 |
med ytterst lös bergart har på samma djup, som Falu Grufva med hård bergart en värme som är fyra till femdubbel. Men att gifva er flere exempel af de tusental, som finnas, skulle endast trötta er. Schaktet befriar alltså bergmassorna för mottryck. Om dessa väldiga bergmassor också ej försköte sig mera än 1 millimeter på 1.000 år skulle dock denna lilla, af trycket framkallade rörelse, vara nog för att öka värmens tilltagande som den nuvarande normala: ungefär 1 på 30 meters neddrift.»
»Ni säger,» invände reportern, »att bergmassan liksom rör sig mot schaktets center?»
»Ja.»
»Men då utvidgas ju stenen och när en kropp utvidgar sig måste ju värme tillföras. Detta gör ni ej genom schaktet; därför måste värme tillföras från annat håll -- naturligtvis från jordens inre, glödande härd. Så lätt var det alltså att slå ihjäl er teori.»
Ingeniören smålog lätt.
»Det är verkligen roligt att resonnera
| 68 |
med folk som kunna svara,» sade han. »Men det ni antager håller ej streck. »Utvidgning» är en fysikalisk, molekulär sak. Här är det endast frågan om en rent mekanisk rörelse. Bergarten utvidgas ej alls, den endast förskjutes. Som följd af denna lilla rörelse af de ofantliga massor det här rör sig om uppstår det, som vid all rörelse värme -- jordvärmen är förklarad.»
»Ja, detta tycks vara mycket troligt och förnuftigt. Men vulkanerna?»
»De äro lika lätta att förstå, fast jordens inre är genomkallt. Schaktet går endast sakta nedåt, därför ökas naturligtvis värmen mycket långsamt. En vulkans spricka bildas däremot momentant. Ofta spricker jorden flera tusen meter djupt i ett enda ögonblick. Då, innan sprickan kom, var jorden där nere på djupet kall. Men sprickan tillåter trycket af milliarder öfverliggande ton berg att verka samtidigt. Nere vid bottnen blir då ett så oerhördt tryck, en chock så våldsam, att bergarten där smälter af den kolossala hettan. Men en smält massa intager större volym än den
| 69 |
kalla bergarten förut ägde; den måste tränga sig ut någonstädes. Då står vulkansprickan öppen för densamma; den tränger sig upp, ofta åtföljd af buller och bång och trängande framför sig ånga från den i bergarterna förefintliga fuktigheten som förgasas. Vulkanen är danad i all dess glans och den smälta massan, beviset på jordens glödande inre, kalla människorna lava.»
»Jag gifver mig på nåd och onåd.» sade bladmannen. »Ni har öfverbevisat mig. Geysrarna kan ni behålla till toddyvatten.»
»Tack, men jag har upptäckt att tévatten och varmt rakvatten hafva samma smak.»
[1] Efterföljande teori har framställts af författaren
i ett flertal tidningar; senast om jag mins riktigt
i »Bergverksnyt», Kristiana, N:o 7, 1911.
