Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Månens Roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka nu vunnit bekräftelse af vetenskapen. Om
arkadierna föregåfvo sig ha bebott jorden vid en tid, då
månen icke ännu fans till, om Simplicius trodde
honom vara orörlig och fäst vid kristallhvalfvet, om
Tatius ansåg honom för ett från solskifvan lossnadt stycke,
om Klearkos, Arestotelis lärjunge, gör honom till en
polerad spegel, hvilken reflekterade oceanens bild, om
slutligen andra endast i honom sågo en samling dunster
som uppstigit från jorden, eller ett till hälften af is,
till hälften af eld bestående klot, som roterade omkring
sig sjelf, så gafs det dock några lärda, hvilka medelst
skarpsinniga iakttagelser, i brist på optiska instrumenter,
ledde sig till en aning om de flesta af de lagar,
som länka nattens stjerna.
Sålunda framställde Thales från Miletus år 460
före Kristus den åsigtenn att månen upplystes af solen,
Aristarkos från Samos gaf en riktig förklaring öfver
hans faser. Ptolemeus, i andra århundradet, araben
Abul-Wessa, i tionde, fullständigade Hipparkos
anmärkningar ölver de ojemnheter, som solen utöfvar på
den vågformiga linie, hvilken månen följer under sin
omloppsbana. Sedermera gjorde Copernicus, i femtonde
århundradet och Tycho Brahe i sextonde, en fullständig
framställning af verldssystemet och den roll, som
månen spelar bland himlakropparne i sin helhet
betraktade.
Vid denna tid voro hans rörelser i det närmaste
bestämda; men om hans fysiska beskaffenhet kände
man föga eller intet. Det var då som Galilei förklarade
de vid vissa faser förekommande ljusfenomen genom
tillvaron af berg, hvilka han gaf en medelhöjd af
fyra tusen fem hundra famnar.
Längre fram sänkte Hevelius, en astronom från
Danzig, de mest uppskjutande höjderna till två tusen
sex hundra famnar; men hans yrkesbroder Riccioli
höjde dem åter till sju tusen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
