- Project Runeberg -  Från jorden till månen. Direkt öfverfart på 97 timmar 20 minuter. /
133

(1871) [MARC] [MARC] Author: Jules Verne
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Den 354 1/2 timmar långa natten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nen för jorden något mera än hälften af sin skifva.
Han är liksom en pendel, hvars tyngdpunkt är vänd
mot jorden och som svänger regelbundet. Hvaraf
kommer då denna svängning? Deraf att hans rotation
kring sin axel i sig har en uniform hastighet,
medan hans progressiva rörelse utefter en elliptisk bana
omkring jorden icke har det. I perigæum har den
progressiva hastigheten öfverhand, och månen visar en viss
del af sin vestra brädd; i apogæum har
rotationshastigheten deremot öfverhand, och ett stycke af den östra brädden
blir synlig. Det är ett segment af omkring åtta
grader, som synes än i vester, än i öster. Deraf är en
följd, att om man indelar månen i tusen delar, låter
han deraf varseblifva fem hundra sextionio.

— Det betyder ingenting; — sade Ardan, — om
vi någonsin blifva seleniter, skola vi bebo den synliga
ytan. Jag tycker om ljus, jag.

— Så vida likväl inte, — inföll Nicholl, — luften
är hoppackad på den andra sidan, såsom vissa
astronomer påstå.

— Det är ett talande skäl, — svarade Ardan.
Sedan frukosten afslutats, intogo observatörerne
sina platser och försökte att skåda ut genom de dunkla
luckorna, sedan de släckt ut ljuset i projektilen, men
icke en atom ljus genombröt detta mörker.

Ett oförklarligt faktum sysselsatte Barbicanes
tankar. Huru kom det sig, att projektilen, som passerat
månen på ett så nära afstånd, eller omkring femtio
kilometer, icke nedfallit? Om hans hastighet varit
utomordentligt stor, skulle Barbicane förstått, hvarför
ett fall icke inträffat, men med en relativt medelmåttig
hastighet kunde detta motstånd mot attraktionen ej
förklaras. Var projektilen underkastad något främmande
inflytande? Höll då någon kropp honom qvar i ethern?
Det var tydligt, att han numera ej skulle uppnå någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:40:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jordman/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free