Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hattnålarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 HATTNÅLARNA
misstänker, att det är samma herre, som
stirrade på mig så i spårvagnen i går. Tänk
om det är någon treflig millionär, som älskar
mig, hvad det vore roligt. Men tänk att jag
skulle se så hemsk ut i håret! Får jag gå in
till er och snygga mig litet, herr Bengtsson?
Har ni målat mycket?
Hon försvann in i ett inre rum, och åter
sågo de två andra på hvarandra med samma
tveksamma fråga i ögonen, som ingen af dem
hann ge ord, innan det ringde ånyo.
Denna gång var det författaren från Ame-
rika. Bengt Bengtsson talade länge med honom
i tamburen, medan Stefanie satt förlamad, utan
att lyssna, utan att tänka, med handen tryckt
mot hjärtat, som värkte och sprängde af att allt
blod i hennes kropp rusat dit och stannat där.
Hennes första rediga tanke var att gå in
till Eva, men innan hon hann utföra den, stod
den hon ville undfly bugande framför henne
och höll hennes kalla hand i sin. Bengt Bengts-
son hade smugit in till Eva, de voro ensamma,
och något måste sägas.
— Jag förstår inte det här, sade hon otydligt.
— Knappast jag heller, svarade han. Men
jag är ändå igenkänd?
— Tiden har förändrat mycket litet, sva-
rade hon och vågade en snabb blick på man-
nen, som fortfarande stod framför henne. —
Det är annorlunda med mig. — Och hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
