Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård i Sverige och Schweiz af Ebba Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen är fallet, dömes han till sex månaders, ett års eller ännu längre
tids vistelse i arbetarkoloni. Kolonisterna äro fördelade på tre klasser
med olika grad af stränghet hvad reglementena angår. Första
månaden af sin vistelse i kolonien tillhör den nyanlände tredje klassen.
Visar han godt uppförande och god flit, förflyttas han till andra och
därefter till första klassen. Efter att hafva utan anmärkning varit
“försteklassist“ viss bestämd tid kan han före den egentliga tiden för
frigifningen erhålla s. k. villkorlig frigifning, d. v. s. han får under
polisuppsikt vistas inom viss uppgifven kommun. Att tigga, visa sig
öfverlastad på gata, icke kunna bevisa sig genom arbete förvärfva sitt
uppehälle eller i öfrigt icke ställa sig gifna föreskrifter till efterrättelse är
tillräckligt för att åter blifva inmanad i arbetarkoloni och där få aftjäna
resterande straff. Genom dessa stadganden har man gifvit uttryck åt
den uppfattningen, att försumliga familjeförsörjares efterhållande icke —
såsom fallet tyvärr är hos oss — ensamt är en penningfråga, ett
kommunens indrifvande af en sin fodran, utan att dom och straff i detta
såsom i alla andra fall ytterst bör hafva till mål individens förbättring.
Ersättning för lämnad fattigvård kan emellertid ej allenast kräfvas
af hjälpsökandes laglige försörjare eller anförvanter. Den, som under
tillfällig nöd, orsakad af arbetslöshet eller sjukdom, fått understöd, kan,
när denna nöd ej längre är för handen, förständigas att återbära
uppburet belopp. Härom heter det helt kategoriskt:
»All fattigvård är att betrakta såsom ett lån, hvilket kan till
betalning uppsägas och med lagliga medel indrifvas.“
Efterlefvas nu dessa bestämmelser? Begagnar man sig af den rätt
till ersättning för lämnad fattigvård, som man i och med dem
faktiskt äger?
Det skulle fordras mycket djupgående studier för att exakt besvara
denna fråga. I en kommun eller kanton framträder tämligen ohöljdt
ett ödesdigert laisser-aller-system. I en annan synes man vilja låta
lagen komma till sin rätt.[1] Ytterst beror ju allt på den myndighet,
som har sig fattigvårdens handhafvande anförtrodt. Att göra sig reda för
de mått och steg, man vidtagit med afseende på denna myndighet, dess
arbetssätt och dess ansvarsskyldighet torde därför vara af ett visst intresse.
När en medborgare exempelvis i staden Genève anser sig behöfva
fattigvård, inställer han sig med en skriftlig framställning härom å
fattigvårdens expedition, där sekreteraren gör sig underrättad om hans
lefnadsförhållanden, hvarom anteckningar göras å ansökningshandlingen.
Lämnade uppgifter kontrolleras och utfyllas af en byråns tjänsteman,
som skall besöka mannen i hans hem samt sätta sig i förbindelse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
