Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Om ”tidens ondska”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om "tidens ondska"
Jag skriver icke detta för att instämma i den banala
klagolåten över tidens ondska. Det för tiden betecknande är —
tror jag — icke "ondskan" snarare är det en småsinnad och
plebejisk "humanitet".
Men då jag blickar ut över samtiden och dess liv erfar jag
en beklämmande känsla av att den är liten, ynklig och
ledsam, och jag erkänner att jag möter de förgångna tiderna
med större kärlek än min egen. Jag vet väl att tidens alla
narrar, om de hörde denna bekännelse, skulle himla sig eller
le överlägset och börja tala om reaktionär romantik. Därtill
svarar jag, att vem som helst må kalla mitt betraktelsesätt
romantiskt eller vad eljest som helst: jag vet i vart fall, att
för mig är detta betraktelsesätt naturligt.
Att leva livet med värdighet, att leva stort och verka
något stort är i vår tid vida orimligare än någonsin tillförne.
Det är som vore den gamla moder jorden uttorkad och
utpinad, liksom en åker, vilken aldrig får ligga i träda,
slutligen blir mager och utsugen. De gamla goda spadania stå
glömda i redskapsskjulets skräpvrå, och den nya tidens
motorplogar skära grunt. Ju magrare jorden blir, ju tätare
besås den. Så räcker näringen icke till — för varje år blir
skörden allt ynkligare och snart reser sig icke en enda planta,
icke ett enda strå över denna jämna ytlighet.
’370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
