Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Om ”tidens ondska”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, tiden är icke ond, det säger jag ingalunda. Våra
fäders tid var förvisso mera "ond", mera hård än vår. Men den
fostrade stundom sådana människor, vilka växa starkt och
högt i storm och hårt väder. Det fanns icke så många banade
vägar den tiden, men det fanns så många fler obanade. Det
fanns icke en sådan allmän mättnad då — men det fanns
desto större hunger. Bildningen var väl icke så allmän, men
värdigheten, tyngden i liv och tanke och ord var allmännare.
Och om det inte fanns några näpna koloniträdgårdar, så
fanns det i stället vildmarker fulla av äventyr och faror.
Den som ville något vinna, han måste något våga.
Men i vår tid — vem vågar något, vern är ännu ung? Ack,
ni unga kamrater, vem av er är ännu nog barnslig att bära
djärva drömmar i blodet, vem bildar sig väl nu för något
annat än för den väl avlönade befattningen eller för
ordförandeskapet i kommunalfullmäktige eller för vcrkmästarplatsen
i morgondagens stora samhällsverkstad ? Hur utmanande
välmenande ser du icke ut, du goda "praktiska" ungdom, där
du arbetar i akademier och studiecirklar till dess ditt blod
stelnar i ådrorna och sångens ande skamsen flyr bort ur ditt
hjärta! "Lär av myran, du låte", liar det blivit sagt, och det
är gott och väl, men vi behövde också lära litet av fåglarna
under himmelen. Myrstacken är för myrorna, icke för
människorna.
Den gamla tiden reste tempel åt det vördnadsvärda
obegripliga. Människorna offrade tid och kraft åt dessa
tempelbyggen, för att pryda och utsira templen togo de sina bästa
och käraste skatter. Ingen behövde fråga därom — den
skönaste byggnaden i byn var templet. Och nu, mina vänner —
vart vi än färdas från by till by — ingen behöver fråga
därom — den anskrämligaste kåken i byn är ett bönehus.
’371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
