Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Personligheter - Minnen av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen av Dan Andersson
Att råka Dan Andersson var detsamma som att bli
fascinerad av honom, därom lära nog alla, som kände honom,
vara eniga. Man fann sig stå inför en människa av stora
mått. Därtill var hans yttre ju något sällsport intagande,
gripande — både den fria, ranka hållningen och det
vind-bitna, markerade ansiktet. Och hans ögon: de underbaraste
jag för min del sett. De voro alltid levande, överfulla. De
voro skarpa och ömma, de spelade eller de stodo öppna och
mörka som anklagelser. Men man kände samtidigt en viss
osäkerhet i hans sällskap, hans oroliga, impulsiva natur
smittade och man visste knappt var allvaret slutade och gäckeriet
tog vid. Som alla äkta människor var han, fastän hans ord
kunde flöda i ett ständigt skimrande vågsvall, fri från fraser
och tomma talesätt. Hans löje slog alltid ned på allt som lät
ihåligt och oäkta.
Många som kände honom bättre än jag — och en del
andra med förresten — ha vittnat om Dan Anderssons
egenartade personlighet. För min del har jag ej så få minnen
av honom, fast kanske ej så särskilt märkvärdiga. Här nedan
dock några hågkomster jämte utdrag ur ett par brev. Särskilt
de sistnämnda kunna troligen ha ett visst intresse.
Mina första minnen av D. A. datera sig från Brunnsvik
’389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
