Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Personligheter - Minnen av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1915 på hösten. Han hade just då utgivit Kolvaktarens visor,
som vi flitigt studerade i elevrummen. Han var för oss
redan då en legend figur. Då han uppträdde vid skolan med
sin fiollåda och sin ryggsäck förde han med sig en atmosfär
av skogsäventyr och mystik. Ehuru inte alls "erkänd" av den
ledande bokkritiken sågo vi, några av oss, redan då i "Dan"
en stor diktare. En stor diktare måste, föreställde vi oss, se
ut just som han.
Han brukade kampera tillsammans med en vän, som bodde
strax invid skolan, och en höstkväll sände han bud efter mig.
Han visste att jag skrev vers och bad mig ta med några
saker. Jag inställde mig — skälvande av rampfeber — och
mitt första intryck var snarast förvirrande. En sådan
människa hade jag aldrig mött. Med ett uttryck av storartat löje
där en oändlig leda och trötthet blandade sig, satt han vid
bordet sysselsatt med att rita gubbar. Ibland stelnade
skrattet, han sände ut några tumlande sarkasmer och mönstrade
mig både skyggt och prövande. Mina dikters revolutionära
jargong gillade han inte, anmärkte på banaliteter, men något
fann han "oerhört starkt sagt". Han spelade fiol, berättade
en hel del om sitt underliga, skiftande liv, om
självmordsförsök, om livets förfärlighet. Han berörde också sin politiska
inställning eller, rättare sagt, sin ovilja, oförmåga att ta
ställning. — För mig finge, menade han, alltihop gärna vändas
upp och ner — dynamit under hela smörjan! — men sedan
vad bleve det sedan? Skeptisk som han var mot allt
kollektivt resonerande och alla patentrecept för mänsklighetens
lyckliggörande utsådde han troligen de första verkligt
grobara fröna av tvivel i min unga revolutionära själ. Han
påverkade mig överhuvud långt mera som människa än som
diktare.
’390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
