Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om man från residensstaden i ett av våra
kustlandskap följer landsvägen norrut, ser man, just där
strandbygden möter skogslandet, en liten ryggåsstuga, som ligger
ett par stenkast från vägen, omgiven av magra åkertegar.
Det är nu inte en sådan där pittorésk och skinande
självmedveten liten stuga, som man ibland kan träffa på,
rödmålad, med vita knutar och fönsterluckor och med taklök
på den låga åsen. Den har ingenting av torvtighetens
romantik över sig, turisten lockas knappast att ta fram kameran
inför den och försjunker inte i lyriska funderingar över
den svenska fattigdomens betydelse. Jag tänker, att han
i stället fortsätter sin väg med ett snopet leende över den
stillösa fattigdom, varom stugan vittnar.
Ty det förhåller sig med människoboningar som med
människor — vi kräva ett visst mått av självaktning för att vi
skola respektera dem. I den fattigaste bakstugusittare eller
den eländigaste landsvägsriddare se vi dock en man, om han
blott möter oss trygg och säker, utan vare sig skryt eller
blygsel. Så också med en människoboning. Den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
