Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övernattat någon gång i en skogshuggarbarack eller en
kolarkoja vet, vilken känsla av trivsel en sådan kan erbjuda. Där
finns en öppen härd och ett par britsar — allt är ytterligt
enkelt och primitivt, sotigt, smutsigt, men på ett självklart
och självmedvetet vis. Just så väntar man det och just så
skall det vara, därför känner man sig väl till freds därmed.
Likaså med den där stugan med de vita knutarna — den är
liten och där är lågt till taket, men den ser dock ut att vara
ett hem för människor, den är omsorgsfullt byggd och
underhållen och den varken klagar eller gör sig till. Den är sig
själv, den har stil.
Men med den stuga, jag nyss talat om, och som jag ännu
en stund vill bedja läsaren att dröja vid, är det ej så. Den
är varken en skogshuggarkoja eller en stuga bland stugor,
den förefaller omöjlig att bo i och vill dock föreställa en
människoboning. Den är sned och vind från vilken sida vi
än betrakta den, om den ena knutbrädan sitter fast, så
hänger den andra lös, och man tycker att det är lönlöst, att
åter söka få den att fästa vid det murkna timret. Stora
springor — de största tilltäppta med trasor — gapa mellan
fönster och dörrar... Man tycker att första ordentliga
vindpust utan svårighet skulle orka vräka omkull åbäket,
som dock stått och sett ut ungefär på samma sätt i två
mansåldrar, oberäknat den tid, det beklädde värdigheten av
brännvinsbränneri någonstädes längre ned mot kusten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
