Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna. Men snart kom han till ett ställe, där han
ovillkorligen måste stanna, andlös av förtjusning över den sköna syn
han såg. På båda sidor om den mörkt sorlande och halvt
mossövervuxna bäcken, under de yviga fräkenplymerna och
bland spindelblomster och våtmåra, kommo ögonljusen i små
grupper, som bildade liksom ett sakta tåg av heliga,
drömmande jungfrur. De sista solstrålarna föllo genom dunklet
in över vattnet och över blommornas böjda kronor och gåvo
ett skimmer åt tavlan, som var så skirt, så sällsamt i sin
skönhet, att något vackrare hade ynglingen aldrig sett. lian
stod som bedövad, han föll på knä i clen fuktiga mossan med
händerna knäppta över pannan... Då hörde han steg och
människoröster...
Den andra kvällen, som han särskilt mindes, var den kulna
höstkväll, då han tillsamman med Angeli lämnade bygden.
Ensamma och tomhänta, halvt om halvt bekymrade för
huruvida deras pengar skulle räcka till järnvägsbiljett åt dem
båda, hade de gått ned till stationen, begapade av de nyfikna
och förbluffade människorna. Ingen hade vinkat åt dem
vid tåget, ingen hade önskat dem lycka, men många hade
kallgrinat eller skakat på huvudena, fientligt och varnande.
Det var ju också ett makalöst lättsinne! Sten kände det och
kröp ett ögonblick samman, som under ett regn av stenar,
liksom hade han varit en missdådare.
— i 210 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
