Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Här är det stilla - Det är stillhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
virrande vandring. Här är det ju så ljust och stilla —
skulle jag höra till här, skulle detta verkligen vara
mitt? —
Vandrade jag icke nyss framåt på en mörk och frusen
väg under kalla och oförsonliga stjärnor? Bar jag inte
en löjlig och skrämmande börda, som jag aldrig vågade
hoppas att bli kvitt? Hade jag inte ett öppet sår, varur
blodet oupphörligt droppade ned i den frusna snön? Och
dignade jag icke nyss ned vid vägkanten, liksom diktaren
snyftande i ångestfull övergivenhet:
O Herre, jag är mycket trött,
o, Herre, skänk mig vila...
Men allt detta har varit. Jag har slutit fred med
vägen, stjärnorna skrämma mig icke mer, och min börda
har blivit lättare att bära.
Det är stillhet och ensamhet omkring mig, men icke en
ensamhet till förtvivlan utan en ensamhet till frid.
Dock — det är icke sant, att jag här lever allena med
mig själv och för mig själv, ty jag ser dagligen
människor omkring mig och bor mitt ibland dem. Kanske
lever jag här starkare med i människornas liv, än då
jag i yttre måtto stod mitt i vimlet. Den som har ögon,
han ser. Och var finnes väl ett ställe på denna jord så
ensligt, att man där likväl icke skulle stå omgiven av
det levande livet? Väl är det sant, att mycken mänsklig
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
