Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Det är stillhet - Ja, för mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärlek synes gå till spillo, liksom långsamt bortdöende
i ett mörkt fängelse. Men kärleken frigöres icke lättare i
hopen än i avskildheten, icke lättare i en stor stad än
i en liten by med några få stugor. Människohjärtat ser
icke ut att vara friare i vår tid, än i de tider som gått.
Var helst en människa är, där är världens centrum, och
ingen lever så avskild, att han icke stundligen runt
omkring sig finner levande föremål för sin kärlek. —
Prisad vare stillheten, ty stillheten det är den sanna
friheten! Likväl är det icke den yttre stillheten, som är
det mest betydelsefulla, utan den inre; den förra är
tillfällig och av skiftande värde, men den hela och sanna
människan välver, var hon än går fram, en rymd av
tystnad omkring sig. Endast under denna rymd kan man
i sanning leva med allt. Man lever skapande, säger
konstnären. Man kan söka, man kan överväga och
urskilja. Man förnimmer de avlägsna rösterna, som
vore de nära, och de nära, som vore de avlägsna. Och
man ser och finner så mycket, som man annars aldrig
lägger märke till. —
Ja, för mig har allt förändrats, blivit annorlunda än jag
trott och väntat...
Och dock — då jag nu blickar tillbaka, synes det mig,
som hade jag hela tiden sakta vandrat hän mot samma
mål, liksom natten sakta går mot morgonen och liksom
flodens vatten genom fall och slingringar omärkligt
närmar sig havet.
Jändel: Skrifter II
97
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
