Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Du går runt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glömmer dock därunder sitt värde som människa, det
själens fribrev, som ingen yttre makt kan röva bort.
Man glömmer, att det dock, djupast sett, alls icke finnes
klasser utan endast människor.
Livet är alltför stort, alltför invecklat, för att det
skulle kunna täckas av en mänsklig teori, och det finns
mycket lidande, som är oåtkomligt för mänskliga
förordningar och fördrag. Icke all hunger kan mättas med
bröd. — Stå var du vill — men hav kärlek! Gå under
en fana eller gå ensam — men var människa! —
Jag drömde-en gång, att jag seglade utför en mörk
flod. Den var trång och strid, och med ångest i hjärtat
störtade jag med min båt utför forsarna. Jag hoppades
intet, och jag skrek ut min klagan krampaktigt. Men ju
längre min båt drev fram, ju mera tyst blev jag. I
dunklet skymtade jag många andra seglare — det var
många, som gingo under i de fradgande fallen. Jag blev
kärv mot mitt eget öde, det blev vad det skulle bli, det
var ingenting att tänka på. Men då vidgade sig floden,
den blev lugnare och bredare. Och till slut vällde ett
svagt ljus ut över den öster ifrån, och då jag såg upp,
skymtade jag långt borta en annan flod, som, lik en
lekande silverstrimma, böjde sig mot min. Och se —
det var glädjens flod, och mot den böjde sig också
lidandets flod, den som jag gungade fram över. Och där
— långt nere — flöto de stilla samman till en enda,
ljus och mörker blandade sig och fåran blev oändligt
bred och djup. Långt borta hörde jag havet sakta
sjunga. —
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
