Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Det är sällan - Då jag vandrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är sällan någon främmande, som knackar på min
dörr, men jag saknar ändå icke umgänge. De stora döda
komma till mig, närhelst jag kallar på dem, och jag lär
känna dem, en efter en, bättre och bättre. Deras pannor
äro klara och molnfria, och de tala alltid om
väsentligheter, om de ting som jag djupast vill veta. De äro icke
högfärdiga som de levande, de håna mig icke eller vända
sig bort och skratta, då jag är okunnig och min tanke
stapplar; de komma till mig som till en yngre broder
och se blott till min uppriktiga vilja.
De tala om vad de lärt i livet, hur de kämpat i blod
och svett, hur de segrat, hur korset blivit till en
konungs-spira. De vittna om människans härlighet, hennes
höghet och evighet.
De komma, då jag kallar dem, närhelst jag i min själ
bereder rum åt dem.
Då jag vandrar ute för mig själv under dessa bruna
nymånekvällar, ser och upplever jag i hemlighet så mycket
— mycket som jag ännu icke kan skriva ned. Men
varför skulle jag också försöka skriva allt? — intet som
verkligen uppleves går till spillo, om man än upplever
det i den djupaste tystnad och ensamhet. Allt det som
blir ett med en människa kommer hela mänskligheten
till godo på något sätt och i någon form. Varje fördold
rörelse i en människosjäl går som en okänd men levande
våg genom världen. Det finnes icke ett Intet för det
som är.
IIO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
