Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Då jag vandrar - Det bor en man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då jag går här — då jag står i andakt vid foten
av den lilla kullen, där blåsipporna snart skola slå ut,
och där de unga träden stå så heligt tysta med det bruna
grenverket upplyft mot nymånen och stjärnorna, — då
slår det mig, hur vår naturkänsla har blivit förvuxen
och dum, hur den liksom malts sönder av vår tids ivriga
kvarnar. Ett träd, en blomma — vem anar ännu att
detta är något som lever, vem ser dess fina skälvningar
och förstår, att här är något, som står och väntar på vår
kärlek för att få ge hundrafallt igen? Vem har hört en
fågel sjunga, vem har varit så stilla, att han hört jorden
andas? —
Är det underligt att livet synes oss armt och tomt, är
det underligt att vi känna oss hemlösa i en tid, då till
och med diktarna blygas över sin innerlighet, i en tid
där själen är ett tomt ord, och där man bryter sönder
allt, som man vill lära känna? — Det är blott hos barnen
och de barnsliga åldringarna, som vi ännu finna fantasi
och kärlek — det är: vägar till sanning, till verklighet...
Det bor en man ett par stenkast här ifrån, jag råkar
honom då och då. Han intresserade mig från början
genom sin otillgänglighet, jag undrade vad som bodde i
honom.
Snart fann jag, att allt som sysselsatte honom var
endast — han själv.
Varje gång jag råkar honom, berättar han med trumpen
uppsyn om sitt eget livsöde, åter och åter har jag lyssnat
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
