Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Då jag första - Barnet är oskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men slutligen har jag också sett Kristus vandrande
vid Genezarets stränder tillsamman med sin mest älskade
vän, jag har smugit mig efter och lyssnat på deras
samtal –genom vågbruset har jag urskilt sällsamma,
gåtfullt trösterika ord.
»Alla kunna ännu icke bära det — kanske kan du?
Jag har också sett honom barnsligt glad, jag har sett
honom skämta och skratta bland sina vänner liksom
bure han alls inte världens lidande.
En gång har jag sett hans veka gestalt ensam under
det smärta fikonträdets tunga krona. Jag har sett honom
sitta där en stilla vårafton med en blomma i handen och
le, le–-ett leende strålande ut över hela världen.
Ja, och varför skulle icke Kristus kunna le — han
som var så ett med Fadern, han som visste så mycket
om liljorna på marken?
Han var mer än allt som står i evangelierna. Han var
hel, han var härligt fri.
8 Barnet är oskuld och glömska, en nybörjan och lek, ett
heligt ja-sägande.» Det är övermänniskans profet, den
föregivne Antikrist, som talar dessa sköna ord.
»Och lärjungarna sade till Jesus: Vilken är väl störst
i himmelriket? Och han kallade till sig ett barn och
ställde det mitt ibland dem och sade: »Sannerligen säger
jag eder: utan att I omvänden eder och värden såsom
barnen, skolen I alls icke inkomma i himmelriket.»
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
