Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Barnet är oskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är icke detta ett av de skönaste och betydelsefullaste
ställena i evangelierna — kanske också ett av de mest
förbisedda? —
Då, såsom legenden förtäljer, människorna först
sprungo fram ur Guds tanke, voro de som barn, fria och
skuldlösa, i »nybörjan och lek». Dock — de växte, de
blevo förvuxna. Det kom något orent och grumligt i
deras blick — mitt bland all jordens härlighet stapplade
det fallna människosläktet fram i strid och vedermöda.
Då Kristus, återlösaren, steg ned till jorden förkunnade
han för sina utvalda, att de åter måste vända sig till
livets början, att de måste bliva såsom barnen för att
kunna leva i Gudsriket.
Är det icke en stor tanke, en underbart befriande
tanke, ja, kunde det icke vara Kristi djupaste och
hemligaste frälsningstanke? Vad ligger det icke allt i detta,
att bliva såsom barn?
Detta barnablivande, det är i sanning återvägen till det
glömda paradiset, den omedvetna innerlighetens rike,
Gudsriket.
Det är att avkasta bördan, tidens och tingens börda,
eller att bära sin börda så, som bure man den icke.
Det är den eviga våren.
Det är den heliga generositeten, den visa
slösaktigheten, känslan av att äga allt och dock intet, gåvan att
kunna strida utan gift i sinnet och förlåta utan högfärd.
Ja, det är den morgonrena naturligheten, det heliga
ja-sägandet, oskulden och glömskan. Det är det eviga
morgonlandet bortom ont och gott, daggfriskt och
strålande i begynnelsens klarhet och spänning.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
