Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Icke giver jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Icke giver jag såsom världen giver. Min frid giver
jag eder.» Frid — hur främmande ljuder icke detta ord
för oss — vi rädas för att taga det i vår mun. Kristus
kunde säga detta: Min frid giver jag eder — jag och
Fadern äro ett. — Därför, emedan han var så hel, kan
han aldrig övervinnas.
Men hur är det då möjligt att äga frid, kan en
människa vara nöjd, så länge det finns lidande, lögn och
förtryck runt omkring henne?
Kristus var icke »nöjd» — men dock ägde han frid.
Kristus var den djupast »missnöjde» av alla som ha
levat, — bar han inte all världens smärta, skälvde han
inte under hela världsalltets lidande? Och dock hade
han frid ...
En tänkare, själv en »kristen», har sagt, att »för den
fromme och upplyste betyda all världens tårar och
lidanden intet». En gång upprördes jag av dessa ord,
jag fann dein kärlekslösa, vidunderliga. Så småningom
har jag trott mig bättre förstå dem.
Ty det är en sak att stå mitt i tiden, att se och leva
med den och en annan sak att stå på evighetens berg och
se ut därifrån. Här nere hör kampen till, arbetet,
kärleken — framför allt kärleken. Där uppe är det
frid.
Ängeln som kommer ur evigheten utsändande plågor
över jorden, han är icke ond, och dock fullgör han sitt
värv leende–-
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
