Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Min moder kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till den kraft, som är i vattnet, utan mera för att få
spegla sig och visa de vackra bägarna. Vartill kunskap
för den soin icke älskar?
Men du är vis, moder — ja, fastän det låter så helt
löjligt, kunde jag ha lust att kalla dig genial... Ty
innerligheten är till sist det geniala, det må vara i ett
liv eller i ett verk. Ju mera innerlighet, ju mera
genialitet — i livet som i verket.
Du känner inte så mycket till, kan inte beskriva och
resonera. Men det är sällsamt, hur mycket du dock
vet. Du tillhör dem, soin veta utan att ha lärt; det de
lärda ha kunskap om, det vet, det äger du. Det andra
i ständig ävlan fåfängt söka förvärva sig, det »giver
Han», heter det i Psaltaren, »åt sina vänner, medan de
sova...»
Ditt liv har varit vardag, men du har haft helg i din
själ. Du har inte varit en Martha, fastän dina grova
händer synas vittna därom, nej, du har varit en tjänande
Maria.
Där vi ha gått snubblande fram, där har du gått lätt
och svävande. Att det fanns stötestenar — ack, hur skulle
livet annars vara? Dig har det inte fallit in att ställa
dig i skymundan och okväda livet. Med de glada har
du varit glad, och med de sörjande har du gråtit. Så
har du aldrig varit ensam och arm.
Nu i den fallande höstskymningen strålar ditt ansikte
ännu mera ljust och varmt. Du ser mot den stora lugna
aftonstjärnan. Och jag — jag ser mot morgonstjärnan,
bävande för det inbrytande ljuset.
Men det är samma stjärna — endast sedd från olika
håll.
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
