Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men bäst som det var, så tappade han hatten. Vinden
tog den och förde den ned i den djupa dalgången av en
bäck, soin gick fram strax nedanför kyrkan. Och
barnskaran hurrade under stort jubel.
— Det går åt helsike för gubben, hur länge han står
där uppe och vinglar, spådde Magnus.
Kyrkvaktaren kom till.
— Skynda dig ner, Erling, skrek han, allt vad han
förmådde. Vad har du där uppe att göra? Tag dig till
vara!
Jakob tycktes böja sig ut, liksom för att lyssna efter
vad man ropade åt honom. Så vacklade han till — och
föll. Han tornade mot den yttersta plankan av
ställningen, studsade i en halvcirkel och sjönk med en tung
duns ned på kyrkogården. Inte ett ljud hördes varken
från honom eller från åskådarna. Jakob Erlings öde
var fullbordat. Han hade äntligen brutit nacken av
sig. —
Sten mindes länge, då fadern låg i den otäcka svarta
kistan blek och blåslagen. Han hade aldrig förr sett
en död människa. Det var förunderligt! Det var far,
som låg där, och dock var det inte han. Aldrig mer
skulle han öppna munnen eller slå upp ögat. Dessa
lemmar, som hade rört sig, detta huvud, som hade rymt
tankar, det var nu ingenting. Bara för några dagar sedan
hade livet strömmat genom kroppen — den hade varit
på väg hem, den hade förargats, blivit ursinnig, hade
klättrat upp i kyrktornet. Nu låg den färdig att
gömmas där nere, dit sol och stjärnor aldrig nå och där det
varken är sommar eller vinter. Det hade förut varit
för Sten liksom en fabel, det, att döden fanns — nu
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
