- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
259

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Att arbetarna voro bättre, sundare och rättsinnigare
än »borgarna», den tanken ville han ej släppa. Och
dock överraskade han sig stundom med att tänka
motsatsen. Han kände bönderna och arbetarna och han
måste tillstå, att det inte fanns rätt mycket av
finkänslighet och idealitet hos dem. De voro icke blott kärva och
grova utan ofta tarvliga. De hycklade och bedrogo. I
deras familjeliv märktes icke mycket av innerlighet och
tillgivenhet. Hustrurna — även de som icke behövde
det — smusslade och köpslogo bakom männens rygg, det
var helt enkelt en vana hos dem, och männen hade sitt
för sig, som inte hustrurna skulle veta. De voro liksom
rädda för alla fina känslor och alla goda ord, de skämdes
för att visa ömhet och kärlek. Barnen gingo sina egna
vägar och växte snabbt från sina föräldrar. Han kunde
icke neka till, att andan ofta tycktes vara en annan i de
borgerliga hemmen, där han ibland arbetade. Där
föreföll det verkligen som om den yttre prydligheten
samstämde med en inre finhet och renlighet. Barn och
föräldrar slöto sig till varandra och tonen var vänlig och
varm. Ofta då han gick i sin enslighet och tänkte på
dessa, soin levde sitt ombonade, trygga liv utan tanke
på eländets helveten, dessa som bara solade sig och
trodde sig vara i sin självklara rätt till det, kokade hans
sinne av bitter harm. Men då han såg dem en och en
överraskade han sig stundom med att tycka om dem, det
kunde inte hjälpas. Han gick genom deras lugna och
fina rum så varsamt som möjligt, för att inte smutsa
ned eller störa ...

Och dock, dock ...

Hatet måste ju ha sin tid, på det att kärleken måtte

259

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free