- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
335

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blott här och där stack ett bestånd av aspbuskar eller
en enbuske upp ur havet som en grönskande ö. Tänk,
att här var så vackert! Han sökte i sitt minne, men
besynnerligt nog kunde han inte erinra sig, att han
någonsin förut sett ljungen blomma. Han mindes bara
den brungråa färgton, som den för det mesta hade.

Och där nere låg då den gamla stugan, den var grå
och sned, den motsvarade bättre den föreställning, han
hade om den. Han slog in på den gamla gångstigen
som ledde upp till den och kände sig varmt och högtidligt
stämd. Här var han ju dock hemma, han hade inga
spotska förebråelser, när han denna gång närmade sig
hemmet. Vandringsåren voro liksom borta, han kände
sig åter soin barn. Här var liljekonvaljestället, här
stodo spåtistlarna som förr och lovade vackert väder.
Och här i åkerkanten låg samma gamla häll, som han
en gång i barnsligt övermod sökt spränga genom att
knacka hål i den med en järnkil, vilken han hittat uppe
i stenbacken. Märkena syntes ännu lika tydligt, som
då han nyss uppgav det hopplösa arbetet med den.

Men stugan var bommad och låst — mor visste ju
inte av att han kom, hon var väl borta och arbetade.
Han satte sig under den stora aspen och njöt av lugnet
och stillheten. Hur många gånger hade han icke
avundats dem, som hade sina goda hem att minnas och
komma till, hur ofta hade han icke med bitter vällust
försjunkit i sin egen rotlöshet i världen. Nu tyckte han,
att den där bitterheten till stor del bottnade i bristande
verklighetssinne. Även det fattiga och tarvliga kan bli
skönt i den rena och goda hågkomsten, ty det är vårt
eget förhållande till tingen, som ger dem dess värde.

335

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free