Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tröst och befrielse, men nu voro orden tomma, de hjälpte
honom ej. Han var en slagen, utbrunnen och förbannad,
och hur han än samlade sina krafter till motvärn, orkade
han ingenting.
Till slut förmådde han inte hålla sig uppe längre.
Hans kropp hade aldrig varit stark, men blott själen
var frisk nog, att gå upp i tankar och arbete, besvärade
den kroppsliga ohälsan honom ej så mycket. Nu märktes
den så mycket mera. Han måste gå till sängs, och så
snart han sökte resa sig upp svartnade det för ögonen
och hjärtat orkade liksom inte arbeta. Det blev en
tryckande lång och mörk vinter; bekymren hopade sig
och ökade hans elände.
Han kände sig övergiven av allt gott. Omkring
honom var det ett stort, oändligt tomrum, och det fanns
ingen Gud, som svarade på hans böner eller rörde vid
hans hjärta. Han var en stackars ensam människa, en
sjuk och skumögd och förkastad varelse, som ingenting
hade att hoppas. Det var som om blodet stockat sig i
honom och som skulle han kvävas. Om natten red
maran honom. Natt efter natt tyckte han, att någon kom
in genom dörren, gick fram till sängen och kramade hans
händer. Hans bön var som ett sårat djurs kvidande–
Herre, Herre förbarma dig... Men det var ingen som
svarade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
