Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jag och vi. Kommentarer och meditationer (1928) - II - Erik Lindorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialismen blev vägen. Den gick trotsigt fram mot
världens makt och väldighet och visade hän mot ett blått
fjärran, mot drömmen om ett mänsklighetens fria
broderskap. Det var stormande marstid och
pingsthänryckning. Att vara socialist var att representera en
högre ordning i alla avseenden.
Allvaret och den höga tron på människor och
möjligheter skapade hos de unga idealisterna en tidig
skarp-synthet och lyhördhet. Därav följde en tidig besvikenhet.
De hade ju aldrig drömt om att bli dagspolitiker, ännu
mindre att bli korpraler i nya tvångsstaters armcer.
Vägen till mänsklighetens förädling och förbrödring
förlorade sig i ett oändligt avlägset och töckenhölj t
fjärran. De upphörde att tro på under och blevo nyktra
och kritiska.
Men buro de icke därför innerst samma dröm, hade
de icke kvar trosviljan, hjärtats längtan? Man ser det
i t. ex. följande strofer hos Lindorm:
»Dog jag när jag var tjugu år?
Var är det skimmer som bröstkorgen fyllde?
Var är det solsken, som dagen förgyllde
och sprang som en eld över panna och hår?
Snart är jag trettio år.
Jag önskar ej denna feta ro
som andra män, som ha hem och ho.
Så kan det väl ändå ej menat vara?
Jag fordrar ej mycket, jag längtar bara
till något att älska och tro.»
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
