Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jag och vi. Kommentarer och meditationer (1928) - II - Erik Lindorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Någon social indignationsdiktare i vanlig mening blev
aldrig Lindorm, men hans diktning ådagalägger ett
starkt sinne för fattigdomens realitet. Liksom Dan
Andersson, soin också saknade politiskt intresse, har
han skrivit »sociala» dikter, som i sin frasfria karghet
göra ett mycket starkare intryck än alla basunstötar
och trumvirvlar. Jag tänker därvid särskilt på tre av
hans dikter: »Den befriade trälen», »En död
arbetarhustru» och »Ett gråtande barn». Han har sett
fattigdomen inifrån och lamenterar icke så mycket över den,
men han känner väl dess simpla vardagstragik.
I »Den befriade trälen» talar »arbctardiktaren» och
överhuvud arbetarklassens bildnings- och frihetskamp.
Det är gossen, ynglingen, med kärleken till skönheten,
kärleken till boken, drömmarna om allt vad livet har
stolt och festligt; gossen, vars barndom förgick bland
soptunnor och skräp på en rökig bakgård och bland
trötta, slitna och trälbundna människor. Och dock hade
även denna barndom sitt behag, sin friskhet: »Finns det
lättare steg än barfotasteg?» Och man kan tillägga:
finns det något härligare än denna tidiga, dunkla
skönhetskärlek, denna gosselängtan mot det fria och adliga,
som blommar upp mitt bland livets fulhet och tarvlighet,
denna vårligt porlande rörelse i själen?
»Men pojkårens lappade blus jag växte ur
och böckerna far min ur mina händer slog.
Jag skulle bli en träl, bli ett dragaredjur
och därtill jag hade ju kunskaper nog.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
