Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jag och vi. Kommentarer och meditationer (1928) - II - Erik Lindorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så gick jag till maskinen med upproriskt blod
och jag hatade maskinen av hela min själ
tills hatet värkte loss och omsider jag förstod,
att den är ingen träl, som ej känner sig som träl.
Jag var den ende vakande bland folket som sov,
jag var frihetens hemligt utkorade son,
och jag skall in i döden sjunga skönhetens lov
med lungor som rassla av järnfilspån.»
Denna dikt har ett för författaren ovanligt öppet
patos. I »En död arbetarhustru» är det mera återhållet,
men det finns knappast någon dikt i svensk lyrik, som
på ett så gripande sätt återger fattigdomens psyke, här
närmast den fattiga arbetarhustruns och moderns. Där
är allt det verkliga armodets tröstlöshet och gemenhet,
den kalla, unkna träskluften, inte den »svenska
fattigdom» som besjungits av skalder och som himlens fria
fåglar sväva över. Men i denna fattigdom lever och
släpar dock det evigt mänskliga intill döden och där
bortom — kärleken, trofastheten, bekymret för andra.
Det är en dikt, som i sin enkelhet och ordkarghet är en
predikan på mer än ett sätt.
Om fattigdomens gemena grymhet talar också »Ett
gråtande barn». Det är en vardagsbild från gatan: ett
barns snyftning skär genom vimlet och bullret, en liten
flicka, som lik en vilsen hund snokar efter gatan letande
efter slantarna hon tappat. Det är en ångest intill döden
som snyftar och stirrar ur det smutsiga barnansiktet.
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
