Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då jag vandrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då jag vandrar ute för mig själv under dessa bruna
nymånekvällar, ser och upplever jag i hemlighet så mycket —
mycket som jag ännu icke kan skriva ned. Men varför skulle
jag också försöka skriva allt? — intet som verkligen
upp-leves går till spillo, om man än upplever det i den djupaste
tystnad och ensamhet. Allt det som blir ett med en människa
kommer hela mänskligheten till godo på något sätt och i
någon form. Varje fördold rörelse i en människosjäl går
som en okänd men levande våg genom världen. Det finnes
icke ett Intet för det som är.
Men då jag går här — då jag står i andakt vid foten av
den lilla kullen, där blåsipporna snart skola slå ut, och där
de unga träden stå så heligt tysta med det bruna grenverket
upplyft mot nymånen och stjärnorna, — då slår det mig,
hur vår naturkänsla har blivit förvuxen och dum, hur den
liksom malts sönder av vår tids ivriga kvarnar. Ett träd,
en blomma — vem anar ännu att detta är något som lever,
vem ser dess fina skälvningar och förstår, att här är något,
som står och väntar på vår kärlek för att få ge hundrafalt
Jandel. Det stilla året.
— 33 —
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
