Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Kriget och religionen under den kristna tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det gören I och dem”), att upprätta ett ”Guds rike på
jorden”, icke ett yttre utan ett inre (”Guds rike är
invärtes uti eder”). Evangeliernas kristendom, som
alltså avsåg något oändligt djupare och högre än
statliga ändamål, reagerar mot våldet.
De första kristna och även flera av de äldsta
kyrkofäderna (Justianus Martyr, Lactantius,
Tertellianus och Origenes) ogillade därför ock kriget.
Krysostomus och Ambrosius intogo en svävande
ställning, medan den fromme Augustinus gick längre och
sökte bevisa krigets förenlighet med kristendomen.
I den ”kristnade” staten bibehöllos de hedniska
grundsatserna i religionens förhållande till
härskaremakten. Statens härskare, liksom senare kyrkans
(påven), ägnades visserligen icke längre gudomlig
dyrkan, men betraktades såsom Guds representant.
Med tiden, då kyrkans överhuvud såsom Guds vice
regent på jorden gjorde gällande sina anspråk på
härskarvälde över hela världen, uppstod den
bekanta uppbyggliga tvekampen om överväldet inom
den tvehövdade härskaremakten — påven och
kejsaren — varvid kontrasten mellan Kristi kristendom
och den officiella kristendomen nådde sin höjdpunkt.
Sedan kristendomen av Konstantin gjorts till
statsreligion, rådde visserligen bland de kristna i
allmänhet ännu tvekan om krigets förenlighet med
Kristi lära, men kyrkans ledare ställde sig snart helt
på statens ståndpunkt. Sålunda förvandlades
småningom den ursprungliga kristna församlingen till
en ecclesia militans, en stridande kyrka i
bokstavlig mening, tills hon blev den ledande makten
inom staten och som sådan bestämmande om krig
och fred. Så följde då, sedan satsen — ”utom kyrkan
ingen frälsning” — blivit stadfäst, hela raden av
dessa ohyggliga religionskrig, vilka bilda de svartaste
bladen i mänsklighetens historia — mot arianerna,
turkarna (”korstågen”), albigenserna o. s. v., och de
ömsesidiga förföljelserna mot kättarna” i allmänhet,
vilka ju ock hade karaktären av religionskrig.
I överenstämmelse med kyrkans uppfattning
ansågos nu bragder i krig mot ”de otrogna” som ett
slags sakrament, förtjänstfulla handlingar, som
utplånade skulden för de gruvligaste brott. En dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
