Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Kriget och religionen under den kristna tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god gärning skänkte sålunda Henrik II förlåtelse för
mordet på Thomas Becket och ansågs förmedla S:t
Louis’ helbregdagörelse under en svår sjukdom. Den
som stupade i krig icke blott mot muhammedaner,
judar o. a. kättare utan även mot avlägsnare fiender
till kyrkan, t. ex. i krig om obetydliga liturgiska
skiljaktigheter, var säker om att bliva delaktig av
himlens salighet.
Av denna krigets förmälning med kristendomen
framföddes riddarståndet, en krigarekast, som skulle
komma att spela en så stor roll. Kyrkan förstod att
oförtövat inordna denna institution under sitt välde
och utnyttja den för sina ändamål. Investituren,
som ursprungligen hade rent civil karaktär, blev även
den redan före korstågens tid ett slags sakrament.
Då prästen satte svärdet i riddarekandidatens hand,
beledsagade han denna handling med orden: ”Serve
Christi, sis miles in nomine Patris, Filii et Spiritus
Sancti, Amen”. Kristi tjänare, vare du soldat i
Fadrens, Sonens och den Helige andes namn, amen).
Svärdet hade formen av ett kors för att beteckna,
”hurusom vår Herre Gud i korset besegrade döden och
lögnen”. De olika ranggraderna inom
riddareståndet motsvarade de hierarkiska graderna inom
kyrkan, och den intimaste förening mellan
riddarskapet och kyrkan var rådande. Riddareeden innebar
visserligen skyldighet att försvara kvinnor, änkor
och föräldralösa men lade genom sina bestämmelser
faktiskt makten i riddarens hand att i religionens och
rättvisans namn föra krig efter eget behag. Ehuru
barbariskt förtryck utan tvivel i någon mån
mildrades genom ridderskapets inflytande, synes likväl
kriget i övervägande grad hava blivit en sport bland
riddarna. ”Kriget är mitt fädernesland, mitt
harnesk är mitt hus, och att alltid slåss är mitt liv”, var
en gängse sentens på sextonhundratalet. Och då ej
alltid giltiga orsaker till krig voro för handen,
framkallades konstlade sådana. Dessutom förnöjde sig
riddarna med fingerade strider (turnering), vilka,
även de, hade religiös karaktär, började och slutade
i Guds och den heliga jungfruns namn.
Under de ständiga fejder mellan adelsherrarna,
som feodalsystemet medförde, gjordes visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
