Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Kriget och religionen under den kristna tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några försök från kyrkans sida att stävja dessa, men
med föga framgång, helst som biskoparna och
abboterna själva ofta tillätos att föra privata krig, en
rättighet, som de gjorde bruk av nästan lika ofta som
baronerna. Icke heller synes den av kyrkan
stiftade Treuga Dei (”Gudsfreden”) hava medfört
någon betydande förändring till ett bättre. Det var
först genom kejsarnas och konungarnas ökade makt
och icke genom kyrkan som dessa privatkrig
stävjades.
Kyrkan icke blott sanktionerade utan på allt sätt
främjade kriget som en gudomlig inrättning, åt
vilken den gav en religiös prägel. Före en drabbning
förrättades mässa av båda arméerna inför varandra,
och Gud framställdes faktiskt som den högste
krigsledaren.
Likartade föreställningar fortplantades till de
protestantiska statskyrkorna, vilka hava sanktionerat
snart sagt, vilka krig som helst, som staten behagat
företaga.
Sålunda fortlevde föreställningen om kriget som
en ”gudsdom”. Lord Bacon framställer kriget som
en högsta rättsinstans — ”the highest trials of rights”
— varigenom man överlåter det slutliga avgörandet
”åt Guds rättvisa”. Och denna åsikt fortlever än i
dag. Från till och med ledande frikyrkligt håll lär
ju det uttalandet ha gjorts, att ”det är Gud själv, som
satt i gång det nu rasande världskriget...” och en
angloamerikansk teolog kallar kriget ”ett nådemedel”.
Enligt Proudhon är kriget ”den mest sublima
företeelse, utrustad med större auktoritet än själva
evangelium”. Talrika teologer, och även filosofer, betrakta
likaledes kriget som ett mysterium, visserligen hemskt,
men ingående som ett led i Guds outgrundliga
världsplan, och därför höves det oss betrakta det med
vördnad. En teolog går så långt, att han förklarar, att
det finnes intet bland människorna, vilket ”såsom
lukten av krutrök låter ett folk förnimma
gudomlighetens vällukt i sanningen”.
Westermarck, efter vilken detta anförande här
återgivits, anmärker härtill: ”De krigiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
