Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Kriget och religionen under den kristna tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den exklusiva stammoralen som här gör sig
gällande i snörrätt strid mot den kristliga moralens bud.
I intimt samband med kyrkans förhållande till
kriget står även dess förhållande till patriotismen
under den historiska utvecklingen.
Redan på tidiga utvecklingsstadier framträder en
ganska utpräglad patriotism eller
samhörighetskänsla inom den primitiva samfälligheten — familjen,,
klanen och stammen. De små samhällena
sammanfogas till större enheter, vanligen med våld, stundom
fredligt. Sammansmältningen förmedlas av
religionen genom adoption eller inympning i det verkliga
eller fingerade stamträdet, varvid boplatsen, det
ursprungliga ”fäderneslandet”, utvidgas till hela
stamområdet. Vid den fortskridande utvecklingen
stärkes samhörighetskänslan genom ökade gemensamma
kulturskatter; ranggrader och kaster uppå, varvid de
underkuvade göras till slavar, och ”makten”
koncentreras hos den förgudade härskaren, varvid
patriotismen uppgår i dennes dyrkan, blir ett slags
religion.
Sålunda företrädde katolska kyrkan i sin
glansperiod ett slags hierarkisk kosmopolitism: i sitt
traktande efter världsvälde utdömde den t. o. m.
patriotismen såsom hinderlig för dess planer. En
jesuitgeneral kallade patriotismen ”en pest och den
kristna kärlekens säkraste död”.
Forntidens stater, likasom dess mindre
samhällen, voro icke blott politiska utan även religiösa
enheter. över alla de skilda kulterna var det
gemenligen en religion, som var gemensam för alla
undersåtarna. I Mexico och Peru var dyrkan av
krigsguden eller av solguden den härskande religionen, och
härskarna själva voro gudens inkarnationer eller
barn.
I andra fall uppstod statsreligionen genom
sammansmältning av olika kulter. De samhällen, som
sammanslutits till en stat, fortforo att dyrka sina
särskilda gudar, men dessa upphöjdes tillika till
nationalgudar och voro föremål för gemensam
dyrkan. Stundom sammansmälte olika andar till en
enda, såsom fallet var hos israeliterna, vilka (enligt
R. Smith o. a.) i sin lokala Jahve-dyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
