Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - VII. Familjelyckan och den stora krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ångestfull ifver och uthållighet, dagar och
nätter i ända; jag sökte såsom en människa,
hvilken håller på att förgås och försöker att
rädda sig; och jag fann intet».*
Och han sökte öfver allt och allestädes. Han
vände sina blickar på familjen, på sin litterära
verksamhet, men »dessa tvänne honungsdroppar»,
säger han, »hvilka längre än allt annat höllo
mina ögon bort från den grymma sanningen, —
kärleken till min familj och till
författarevärksamheten, som jag kallade konst — hade icke längre
något behag för mig».[1]
— Familjen! Men familjen, min hustru och
mina barn, äro människor, äfven de; de befinna
sig i samma villkor som jag: de måste antingen
fortlefva i lögnen eller också inse den
fruktansvärda sanningen... Älskar man dem, kan man
icke dölja sanningen för dem; hvarje steg i
vetandet, hvarje steg i lifvet leder till denna sanning.
Och sanningen är döden.
Konsten, poesien äro intet annat än
dekorationer, som göra lifvet tilldragande, de förklara
icke lifvets mening.
— Hvad är det timliga lifvets mening
bortsedt från hvarje öfverjordisk orsak?
Ingen!
I de positiva och experimentala
vetenskaperna, öfver allt fann Tolstoy endast samma
negativa svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
