Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3. Johannes-verket ett gudsverk. 39
tecken, som judarne fordrade, om någon skulle gälla såsom
Guds sändebud, såsom profet (1 Kor. 1:22; Joh. 4:48).
Huru svår var då ej den ställning denne Guds Sons förelöpare
hade, vilken efter Herrens utsago (Matt. 11:9) var mera
än en profet och dock utvärtes syntes ringare än varje
annan profet! Vilken andestorhet, ja trosstorhet fordrades det
icke för att framträda så blott och bart på grund av en
Guds befallning, varom ingen, förutom han själv, något
visste och vilken han icke kunde bevisa, om någon hade lust
att bestrida det!
Och huru hade han att uppträda? Redan blotta hans
yttre företeelse och levnadssätt i dess stränga enkelhet och
avsöndring förkunnade, så att säga, krig mot tidens
förvekligade ande, så att det till sist hette, att han hade djävulen
(Matt. 11:18), att han vore behärskad av en mörk, ond
ande; ty så snart han ock blott öppnade sin mun, måste han,
mänskligt att tala, vara emot alla, och vad var då annat
att vänta, än att ock till sist så gott som alla skulle vara emot
honom? De gamla profeterna hade blott vid vissa tider och
vid särskilda fall bestämda uppdrag av Herren att utföra;
genom särskild andemeddelelse erhöllo de därtill för varje
gång orden lagda i sin mun, så att de frimodigt kunde
säga: "Så talar Herren1", och med tecken, makthandlingar,
kunde de bekräfta det; sedan trädde de åter tillbaka och
levde för sig själva, tills ett nytt ord kom. Men Johannes
måste på Guds en gång givna befallning oavbrutet fortsätta
sitt verk såsom ökenpredikant, och måste slutligen låta sin
mun tillslutas av en tyrannisk makt, utan att någonting
följde såsom tecken till att den gamle Guden stod vid hans
sida; man skulle kunna tro att Gud hade övergivit honom.
Han kunde ej heller för varje särskilt fall åberopa sig på
ett honom särskilt av Herren givet ord och ännu mindre på
något särskilt kraftverk, utan blott och bart på Herren själv,
som först skulle komma, således hade han allena att hänvisa
på framtiden och på samma gång på det gamla missaktade
Skriftens ord, vilket fordrade en vägens beredelse för Herrens
kommande, således ett ord från det förgångna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
