Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498 Beck, Kristliga Tal
Så handla människorna sinsemellan; och ej bättre, ja
ännu argare handlar man emot Gud. När människorna göra
varandra gott, så är det dock synligt; redan anblicken, det
yttre umgänget erinrar alltjämt åter därom och förnyar den
naturliga tacksamhetsdriften — den som icke älskar sin
broder, sin mänsklige välgörare, som han ser, huru kan han
älska Gud, som han icke ser (1 Joh. 4: 20), denne den tystaste
av alla välgörare, vars verkan är fördold under de yttre
medlen i världen, så att den aldrig omedelbart träder oss
under ögonen! Men just i avseende på Gud kläder sig den
mänskliga otacksamheten på så mångfaldigt sätt i en yttre
skentacksamhet, och frigör sig därmed även från
tacksamheten mot de synliga verktygen för Guds nåd, hjälp och
välgärning. De tio spetälska hade sett Jesu person framför sig,
hade hört ur hans mun, huru han skickade dem till prästerna,
vilka efter lagen hade att undersöka, om någon verkligen var
renad ifrån spetälskan; och innan de ännu framkommo, kände
och sågo de på sina kroppar, att de blivit rena. Det var
således handgripligt och ögonskenligt: "Denne man är vår
välgörare, har räddat oss från det eländigaste liv och död";
ty den tidens spetälska sönderfrätte hela kroppen, och den
som var angripen därav blev av var man undflydd av fruktan
för smitta. Huru naturligt skulle det således hava varit,
att de nio judarne, likasom samariten, hade vänt tillbaka och
fallit till sin synlige välgörares fötter! Men denne måste
utropa: "Var äro de nio?" Dock på denna otacksamhet emot
sin egen person förlorar Herren icke ett enda ord; däremot
över deras otacksamhet emot Gud uttalar han sin ovilja: att
de utan vidare mottogo ett ögonblickligt helande av en för
all världen obotlig sjukdom, utan att erkänna att de just i
Jesu person hade att göra med Gud, utan att just där, varest
man i deras nöd hade hört dem ropa om hjälp, även visa och
tacksamt erkänna, att Gud genom Jesus hade hjälpt dem
— denna gudförgätenhet straffar Herren öppet med de orden:
"Fanns då ibland dem ingen, som vände tillbaka för att prisa
Gud, utom denne främling?" Det hade däremot samariten
gjort: "När han såg, att han hade blivit botad, vände han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
