Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5lf. Frågan om uppståndelsen.
världen består, vilken intet öga ännu sett, och intet hjärta
kan ana, vilken alldeles icke kan fattas genom denna
världens åskådning och av egen eftertanke, utan vilken Guds
egen Ande uppenbarar för de utvalda, och dessa hava icke
med klokt tal om mänsklig vishet, utan i Ande och kraft
bevisat sig såsom Guds helgade tjänare och såsom vittnen
om en högre värld (1 Kor. 2:4 ff.). Så bevisar sig Gud för
oss såsom vår Fader, som nedlåter sig till de frågande och
sökande barnen, giver dem förklaringar och antydningar, så
mycket de kunna fördraga och förstå, giver dem löften och
uppmuntringar, där de ännu icke kunna skåda och erfara;
och de som i sådan gudsskola låta sig läras och dragas till
den övre världen, de lära känna högre väsenden än de högsta
människor äro, högre krafter och skatter, högre liv än det
som alstras, växer och vissnar på jorden; de "komma fram
till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son", i vilken
allt mänskligt och jordiskt är förklarat till himmelsk
fullkomlighet, och av hans fullhet få de hämta, så att de ej
mera förbliva barn, utan "komma till manlig mognad och så
bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet" (Ef. 4:8—15).
Men nu gives det även bland oss fullvuxna många sådana
förvetna såsom bland barnen; och, i grunden taget, hos vem
av oss sitter ej förvettet i hjärtatf Än är hjärtat
klenmo-digt och misströstande, knotar och klagar emot Gud, emedan
det icke förstår hans anstalter, tankar och vägar, och icke
ser vad som skall bliva av det han gör och låter ske; än är
hjärtat trotsigt, så att vi av oss själva vilja vara kloka,
utöver vår ålders skrankor, utöver detta livets och denna
världens gränser — och det, som icke låter sig mästras efter
vår korta synkrets och vår kunskaps styckeverk, det som
icke såsom sådd och skörd redan sluter sig tillsammans
inför våra Ögon, det förkasta vi övermodigt. Därför gäller
det att icke glömma bort, utan alltid ånyo säga sig det och
låta det sägas åt sig: "Gud är Fader, du är blott barn —
först kommer sådden, och i tro sås det; skörden medför
skådandet, och den har sin bestämda tid." Blott de, som
alltid på nytt visa det trotsiga och klenmodiga hjärtat till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
