Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frank Wakefields brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertyga honom, att »taga ett glas», just »emedan det var
julafton». »Du kan inte säga nej», sade de, »julafton
kommer inte mer än en gång om året». Svaga människor
gifva efter för svaga skäl, och som Frank Wakefield
var svag, »gaf han efter». Det ena glaset följdes
gifvetvis af flera, och nu raglade Frank, oaktadt sitt
löfte, drucken mot sitt hem.
Under det han emellanåt mumlade någonting obegripligt,
och då och då försökte sjunga, stapplade han
framåt, tills han nådde sitt hem.
Låt mig få anmärka, att han icke var ett riktigt
profexemplar af en drinkare. För det första hade Frank
icke dyrkat Bacchus tillräckligt länge, och för det andra
hade han en energisk hustru, som ville honom väl.
Hans hem låg vid en smal och anspråkslös gata i ett
väl inredt hus, för det mesta bebodt af stillsamt och
hyggligt folk.
Den rådande stillheten vid Ivy-row förökade genom
kontrasten Franks oljud, då han kom dit.
»Vänta tills skyarne rullat förbi», skrålade han så
högt han kunde, i en drucken mans hänsynslöshet för
hvad hans grannar kunde tänka om honom, under det
han sträfvade upp för orätt trappa samt försökte komma
in genom orätt dörr.
»Vänta tills skyarne rullat förbi», skrålade han
igen, efter att med framgång hafva letat efter och funnit
sin portnyckel. Men Jenny Wakefield, som hade suttit
uppe och »väntat» så länge tills hennes tålamod tog
slut, blef väckt af hans bullersamma uppträdande vid
denna sena – eller tidiga – hemkomst och kom ut
ur deras egen lägenhet, men fann det svårt nog att leda
sin förirrade make inom området af hans eget hem.
Framkommen till en soffa, sjönk han ned i den, och
förföll kort därefter i en djup, men orolig sömn.
Sedan Jenny, hans hustru, hade förvissat sig om
detta faktum, drog hon sig undan till nästa rum, men
kom genast tillbaka med sitt ur sömnen nyss uppväckta
barn, som hon några ögonblick hade försummat för sin
makes skull. Med några ömma ord och smekningar
lyckades hon snart bringa barnet till ro igen, och
riktade nu åter sina blickar på sin sofvande man. Under
det hon betraktade honom, greps hon af en förskräcklig
tanke. Tänk om han skulle blifva en riktig drinkare,
hårdhjärtad och lättjefull samt bringa dem alla i
fattigdom och elände? Och då hon i tankarne skådade en
bild af hvad allt detta ville säga, öfverfölls hon af
ångest och bad, under en flod af tårar, att Gud i sin
stora barmhärtighet måtte träda emellan och rädda
honom och dem.
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Det var en våt och blåsig julafton tio år därefter.
Än en gång raglar Frank Wakefield mot sitt
hem, men nu är det tidigt på julaftonen och hans väg
leder icke till Ivy-row. Det är till ett helt olika
hemvist hans steg nu äro riktade, ty tio års fortsatt
nedsjunkande i dryckenskapsvanan hade förflyttat honom
samt hans hjärteförkrossade maka och sjuka barn till
ett otrefligt vindsrum. Nu raglar han framåt under
frammumlade svordomar och hädelser, och då han
försöker »sjunga», är det endast för att med en underligt
hes stämma stöta fram några strofer af en slagdänga.
Äfven hans personliga utseende har undergått en stor
förändring. Han är icke längre en välbärgad belåten
arbetare, som fosterlandet kan vara stolt öfver, utan en
lat, utfattig och högmodig, missnöjd drinkare, för
hvilken hans fosterland måste skämmas.
»Jag måste hafva något att dricka», mumlade han
med en ed, då han stannar vid foten af den rankiga
trappa, som leder upp till hans bostad. »Jag måste
hafva något att dricka», upprepar han beständigt på ett
hemskt sätt under det han sakta stiger uppför trappan.
»Jag vill hafva någonting starkt», säger han häftigt,
då han hunnit uppför den, och med en djäfvulsk
beslutsamhet att skaffa sig dryckesvaror, kosta hvad det
vill, inträder han i rummet.
Han tänkte uttala en förbannelse, men den syn
han ser hejdar honom. I början tviflade han på dess
verklighet, men ett ögonblick därefter försvann hans
tvifvel och förbyttes i ett förstulet skratt. Han
betraktade ett ögonblick synen framför sig.
Där, på rummets enda stol, sitter hans hustru,
försjunken i en sömn, från hvilken icke ens hans
bullersamma inträde hade uppväckt henne. Hennes tärda
ansikte, som har ett drag af outsäglig bedröfvelse, är
belyst af det svaga skenet från ett ljus, hvars sken,
som faller på hennes sköte, också för drinkarens giriga
blickar uppenbarar hvad som varit honom och mången
till förbannelse – penningen.
Anblicken däraf, och tanken på hvad han kunde
köpa därmed, framkallar ett hemskt leende hos den
berusade mannen. Hans fingrar vridas konvulsiviskt om
hvarandra, och beslutet att plundra hans hustru gör
honom nära nog nykter. Lugnt och beslutsamt smyger
han sig fram till hennes sida; därefter störtar han fram
med en vild svordom och griper den obevakade skatten.
Med ett rop af förskräckelse springer Jenny upp
och ställer sig midt framför sin man. Då fattar hon
plötsligt den förfärande sanningen. Förskräckelsen
beröfvar henne för ett ögonblick talgåfvan, men den
triumferande tjufvens rörelse vid hans begynta aflägsnande
återger henne den samma.
»O, Frank!» utropar hon med en blandning af
ömhet och ångest, »tag dem inte!» Därefter närmar hon
sig honom och säger, med tårade ögon: »Frank, vet
du inte hvad du gör? Du stjäl de penningar jag har
lånat till vår lille Willies begrafning!»
En flod af tårar, som frambröt vid tanken på
förlusten af hennes gosse, kväfde hennes röst, och ett
ögonblick blef mannens hjärta nästan rördt af hennes
sorg.
Men djäfvulen lät icke så lätt gäcka sig på sitt
offer utan målade för hans inbillning rusdryckens
ljuflighet, och detta afgjorde saken.
»Bort ifrån mig», hväste han, i det han våldsamt
lösgjorde sig från sin hustrus kvarhållande hand. »Jag
behöfver något att dricka, säger jag dig, och jag skall
ha det».
Jennys tårar hejdades, hennes läppar sammanpressades
af en fast beslutsamhet. Hon sade ingenting,
ty hon ville icke spilla några böner mer på honom, hon
ville kämpa emot till det yttersta.
»Det tjänar till intet att hindra mig», fortsatte
hennes man. »Detta kan hvarken Gud eller djäfvulen».
Och han försökte att stoppa i fickan de penningar, han
på ett så lågt sätt tillägnat sig.
Men Jenny ärnade icke tillåta detta. Med en af
förtviflan hämtad styrka rusade hon på honom och
gjorde ögonblickligt en beslutsam ansträngning för att
få igen penningarne. Men det var en allt för olika
kamp. Hon hade uppväckt sin eländige mans
vansinniga vrede, fostrad af ruset, hennes krafter voro för
svaga och hon slungades våldsamt till golfvet.
Belåten med sin seger raglade Frank Wakefield ut
genom dörren.
Instinktmässigt – ty han hade i hög grad mistat
sina sinnens bruk – gick han närmaste vägen till
nästa krog, och där drack han af de drycker, hvilkas
pris vissa människor ännu kunna sjunga, i glömska af
det sorgespel, hvars hjälte han nyss hade varit.
Ja, i sanning, ett sorgespel, ty Jennys fall hade
varit olycksdigert, och tidigt på juldagsmorgonen hade
hennes ande flytt för att möta hennes älskade Willies.
Samma instinkt, som ledde Frank till krogen
»Lejonet», efter striden med hans maka, måste hafva
ledt honom tillbaka till hemmet ty då juldagsmorgonens
svaga dager blickade in i hans glädjetomma bostad,
fann han sig ligga på golfvet, utan någon tydlig
hågkomst af hur han hade kommit dit. Detta faktum satte
honom i stånd att ganska noggrant bedöma sitt
tillstånd under den förgångna julnatten, och han kom nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
