Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frank Wakefields brott. - Se på Jesus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ihåg, att hans son var död samt reste sig upp under
det ett sting af aggande samvetskval genomfor honom.
Utan att våga se sig omkring i rummet, satte han sig
på den enda stolen och begynte tänka, under det han
gömde sitt värkande hufvud i händerna. Han ville icke
tänka, ty hans tankar voro icke behagliga, men han var
nödsakad därtill. I sitt minne fördes han tillbaka tio
år – till den tid då han bodde jämförelsevis lycklig i
sitt vackra hem vid Ivy-row – och sedan, ehuru mot
sin vilja, genomgick han sin nedåt löpande lefnadsbana.
»O Gud!» utropade han slutligen med bitterhet,
»kunde jag endast få igen dessa tio år!» Och han
sprang upp och kastade en blick rundt omkring sitt
eländiga rum.
»Jenny, Jenny!»
Med detta utrop, och en underlig känsla af fruktan,
skyndade han till sin på golfvet utsträckta maka.
Hennes sällsamt bleka ansikte förökade hans oro; och då
han vidrörde hennes hand – hennes tunna kalla hand
– isade hans blod af fasa.
»Död!« utropade han vildt, och flydde ur rummet,
utan att våga någon vidare undersökning, – »död, död,
död!» Hans häftiga klagorop, då han rusade genom
huset, väckte upp hans grannar, af hvilka några, som
voro mera nyfikna och modiga än de andra, skyndade
in i rummet. Så snart den förfärliga sanningen blef
känd, efterskickades polis och läkare. De ditkommo
hastigt.
Läkarens undersökning visade å kvinnans
bakhufvud ett gapande sår, tydligen uppkommet genom
hennes fall mot en bredvid stående pall, och vid denna
upptäckt begynte poliskommissarien göra sin undersökning
genom att förhöra de närvarande.
»Ja, herre, det får jag säga», sade den talträngda
innevånarinnan af »lägenheten inunder», »att jag hörde
Wakefield komma hem på kvällen halffull. Och så
hörde jag dem väsnas, och så föll någonting i golfvet,
och han gick ut igen. Men sådant där», tillade hon, för
att urskulda sin egen likgiltighet, »brukar hända så ofta,
att jag brydde mig inte om det».
Denna redogörelse bekräftades af åtskilliga andra
hyresgäster, som voro angelägna om att visa, att de
»hade reda på något» och till stor ängslan för Frank
Wakefield, hvilken obemärkt hade kommit tillbaka och
lyssnat till redogörelsen.
Tillfrågad af kommissarien, kunde han icke neka,
ty, som han sade, han »mindes ingenting», och då så
förhöll sig, blef han arresterad för mord på sin hustru.
Det är icke behöfligt att närmare redogöra för den
följande undersökningen inför polisdomstolen – huru
målet berättades i tidningarna och utgjorde
sensationsnyheten för en dag – det är tillräckligt att säga, det
Frank Wakefield blef insatt i fängelse.
Efter några veckors förlopp – veckor, som voro
en ändlös dödskamp för den anklagade – kom dagen
för rannsakningen. Så många upplysningar som möjligt
gåfvos angående brottet, och de voro tillräckliga att
öfvertyga Frank Wakefield själf, att han var sin hustrus
mördare. Hur kunde man då undra på, att domstolen,
i trots af försvarsadvokatens vältalighet, ehuru med en
viss motvilja, afgaf ett fällande utslag?
»Fånge inför domstolen, hvad har ni att invända i
händelse en dödsdom blefve uttalad öfver er?»
»Jag var drucken, då jag gjorde det, och, inför
Gud, jag visste ej om det!» stönade Frank med hes
stämma.
»Dryckenskap ursäktar icke brott», begynte
domaren högtidligt.
– – – – – – – – – – – – – – – –
Men Frank Wakefield hörde ingenting vidare, ty
han föll – ur sin bädd.
Han kunde knappt tro sina ögon; men det var
sant. Ja, han befann sig ännu i sitt hem vid Ivy-row,
och där sutto hans hustru med barnet i famn, båda
sofvande. Och så begynte det blifva klart för honom,
såsom det nu visserligen blifvit för mina läsare, att hela
denna tioårshistoria hade genomlefts i drömmen efter
hans hemkomst denna samma juldagsmorgon – då han
af misstag så när hade gått in i sin grannes bostad.
Men drömmen kvarlämnade ett varaktigt intryck
och verkade en stor förändring. Från denna stund –
då Frank Wakefield af uppriktigt hjärta bad Gud hjälpa
sig att motstå frestaren – smakade han aldrig mer en
enda droppe rusdryck. Det var nu ej längre lätt, utan
det var omöjligt att öfvertala honom att »komma med
och taga ett glas», under hvad förevändning som helst,
ty vid dylika tillfällen återkommo enskildheterna af
»hans brott» lifligt i hans tankar och hejdade honom.
Han berättade aldrig för Jenny sin förfärande dröm,
men Jenny hade icke dess mindre sin egen tanke om
hans sinnes ändring. »Hon hade bedit till Gud», sade
hon, »om sin mans frälsning, och Gud hade hört hennes
bön och verkat förändringen!»
Och vi kunna tryggt gifva henne rätt däri.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
